Hur skall man egentligen summera säsongen som gick? När startade våra problem som ledde till årets missräkning? En del hävdar säkert att det startade redan när vi fick inleda säsongen med 13 raka bortamatcher, andra vill garanterat mena att Covidutbrottet, då vi tvingades spela med halva Bridgeport, var det stora skälet till säsongens misär.
Man kan egentligen ta ”råttan-på-repet-metoden” hur långt tillbaka i historien som helst för att hitta svaren på varför det sett ut som det gjort i år. Men att skylla på Mike Milburys hjärndöda trejder under 90-talet är kanske ändå lite att ta i. Jag vill ändå gå tillbaka så långt som till den 1 juli 2016. Det var dagen då vi högg på Andrew Ladd i free agency. Vad har Ladd med årets besvikelse att göra då?
Ladd kunde blivit en succé, jag hade själv höga tankar om honom efter många fina säsonger i Winnipeg. Men problemet var hans kontrakt. Eller rättare sagt, det blev vårt problem, efter att Ladd visade sig inte hålla måttet. Hade Ladd fortsatt bidra till Islanders i lika hög grad som han gjort i sina tidigare NHL-klubbar så hade hans $5,5M/år varit fullt försvarbart. Men vi blev ju av med Ladds kontrakt ifjol (ihop med våra andrarundeval både 2021 och 2022), hur påverkade det så årets säsong?
Jo, för under tiden Andrew Ladd gled omkring på Bridgeports isar och tjänade kosing, räknades fortfarande hans kontrakt mot Islanders lönetak. Detta pressade oss till slut upp mot en ohållbar situation, när vi var tvungna att släppa på spelare för att nå in under lönetaket. Även där och då gjordes en stor missbedömning från Lamoriellos sida. Man valde att släppa Devon Toews till Colorado Avalanche. Kanske är det för att Avs just nu är ett av ligans mest väloljade lag, men faktum är att det är just Toews som är den stora Norriskandidaten i laget, i konkurrens med bl.a. Cale Makar. Kanske såg inte Lou potentialen hos Toews, eller uppenbarligen gjorde han inte det, för annars hade han givetvis fått mer än två andrarundeval i utbyte för backstjärnan.
Att tappa Toews som ett resultat av att fyra år tidigare missat så totalt på free agent-marknaden är såklart inget man kan lasta Lamoriello för då det var Garth Snow som signade Ladd. Men att sedan inte inse att den enda försvarare kvar i laget med någorlunda snabbhet på skridskorna, ja jag pratar om Nick Leddy, kanske kan vara bra att ersätta med något annat än ett rundningsmärke, ja jag pratar om Zdeno Chara, det är verkligen något man kan klandra Lou för. Med facit i hand hade Leddy varit oerhört viktig för årets lag. Kanske ville han bort till varje pris, men efter de två föregående säsongernas slutspelssuccéer så tvivlar jag att han var så desperat.
Tillbaka till nuet. Barry Trotz hade en blålinje bestående av två rutinerade, men ack så långsamma veteraner, i Chara och Andy Greene. Han bröt upp succéparet Pelech och Pulock av okänd anledning och tappade Mayfield mitt under säsongen. Trotz gav däremot äntligen Noah Dobson det förtroende han förtjänade och det blev årets stora ljuspunkt. Men totalt sett, med den backuppsättningen hade det varit tufft för vilken coach som helst att dominera försvarsmässigt.
Sen alla dessa om. Hur hade säsongen sett ut om vi sluppit inleda med 13 raka bortamatcher? Tja, faktum var att vi spelade betydligt bättre under det första dussinet matcher än det nästkommande i vår splitternya arena. Hur hade säsongen sett ut om vi sluppit spela igenom flertalet matcher med namn som Andreoff och Ladue? Tja, Ladue gjorde en enda match och NHL-meriterade spelare som Panik, Andreoff och Czarnik gjorde inte bort sig när de väl fick chansen.
Jag gillar sällan att tro och lyssna på rykten. Men när en händelse som förvånar så pass mycket som gårdagens sparkning av Barry Trotz så blir jag nyfiken. Vad är det egentligen som ligger bakom? Kan Lamoriello verkligen inte se vad Trotz gjort för laget och samtidigt förstå varför det gick som det gick i år? Jo, såklart han kan. Därför måste vi kolla vad skvallerpressen skriver, finns det något matnyttigt där?
Andrew Gross påtalar i sin podd, Island Ice, att Trotz sett trött och lite energilös ut mot slutet. Gross menar också att nästa år är Trotz sista på kontraktet och att det kan ha uppstått en dispyt om eventuell förlängning mellan honom och Lou. Samtidigt är Trotz snart 60 år och med en nyligen bortgången mamma, samt med hans till åren komna pappa kvar hemma i Manitoba, spekuleras det i om han nu hellre vill hoppa på jobbet som Winnipeg Jets coach efter att Paul Maurice lämnat den positionen.
Nick Kypreos, hockeyanalytiker, antyder att det pågått en schism mellan Barry Trotz och Mat Barzal som fått Lou att agera. Det verkar ha gått så långt att en av dom tydligen var tvungen att lämna för att få harmoni i laget och att han helt enkelt valde att flytta på Trotz istället för Barzal.
Som sagt, rykten rykten rykten.
Vi får snart kanske veta hela sanningen, eller så får vi aldrig göra det. Klart är i alla fall att Lamoriello nu behöver hitta en ny röst till Islanders omklädningsrum. En del nämner assisterande coach Lane Lambert som möjlig kandidat, men samtidigt är han kanske inte just den nya röst som behövs då han ju kamperat ihop med Trotz sedan länge.
Just tidigare nämnda Paul Maurice är ett annat intressant namn i sammanhanget. Kan han ta upp stafettpinnen där Trotz lämnade den eller kan någon annan bli aktuell? Joel Quenneville, som intervjuades redan 2008 för jobbet när det istället gick till Scott Gordon, är ett annat namn som nämns med tyngd. Frågan är bara om hans nedsmutsade rykte från tiden i Chicago som tvingade honom bort från Florida tidigare under säsongen är något Lou vill beblanda sig med. Quenneville är dessutom 64 år och kanske inte ett framtidsnamn i den bemärkelsen.
Denna text blev en aning spretig och jag ber om ursäkt för det. Men jag bara skrev allteftersom tankarna dök upp i mitt huvud. Nu när jag fått ner de på pränt kan jag släppa det och gå vidare i livet.
New York Islanders Sweden 