pap1

PAP – out.

Not even 24 hrs have passed since we received the news of Pierre-Alexandre Parenteau being waived. We are yet to see whether any team picks him up or if he’s heading to Bridgeport.

The debate of PAP being a legit first liner have already been discussed among the fans, won’t get deep into this. With a brief comment, my own feelings are diverse. Love PAP as a character player, seen the chemistry with JT before. However, have to say that the ceiling/top-line attributs are just not there. What’s more interesting is a closer look into what this means for the Isles opening night roster.

I can see three scenarios, #1 being a long shot, the second one not likely and the third staying the course of the Cappy/Snow train. Dig in:

  1. Trading for an elite winger. Hey, how about forming a true top line for once? Bringing in a legit scorer/playmaker alongside JT & Ladd would give us much needed firepower up front. There are other options but whatever happens – make sure to give that line consistency over the season. Dream player: Kucherov (Strome + Ho-Sang traded in this scenario – hey it’s my column, I call the shots!).

Ladd – JT – Kucherov

Beauvillier – Barzal – Lee

Quine – Nelson – Bailey

Kulemin – Cizikas – Clutterbuck

Leddy – Hamonic

Hickey – Boychuk

DeHaan – Seidenberg

Halak/Greiss/Berube

Scratches: Chimera (well, haven’t washed that Caps-aura off in my books just yet), Pulock, Prince (INJ), Grabovski (INJ)

2. The kids can play. I cannot have been the only one not approvning the playing style from the past season. Slow, chippy play without the energy and transitioning that was significant of the few previous seasons of revived hope for the franchise. What happens if we not only bring #13 & #72 into the starting roster, but replace PAP with #66?! Speed, grit, determinability and goalscoring is all there. Sure, there will be a few flaws but this type of line-up would definitely light my fire. Hell, it’ll even lead to The Cup in 16/17 and good ole’ Johnny will sign a long-term deal to lead us to it. Give Ho-Sang a mulligan for the sleep-in incident and go for the Calder Trophy!

Ladd – JT – Ho-Sang

Beauvillier – Barzal – Lee

Strome – Nelson – Bailey

Kulemin – Cizikas – Clutterbuck

Leddy – Hamonic

Hickey – Boychuk

DeHaan – Pulock

Halak/Greiss/Berube

Scratches: Chimera (sorry Jason, left out once again – keep pushing), Seidenberg, Quine, Prince (INJ), Grabovski (INJ)

3. Going about business as usual. The third and most tiresome (likely) alternative to the forming the starting roster will be replacing PAP with Strome for opening night – then finding out that Strome won’t really mesh with JT/Ladd when being placed on the wing. Sure, the guy will be a good player but until we give him top-6 minutes and as a center, he will not reach his full potential. There will most certainly be a half assed start to the season for the Islanders offense, not looking all that bad in the standings because of solid D and Halak entering the season with in World Cup fashion. However, the risk of this leading up to numerous changes to the top line is big and won’t make wonders for the Captain’s hunger of putting ink to that long-term deal, staying on the island.

Ladd – JT – Strome

Beauvillier – Barzal – Lee

Chimera – Nelson – Bailey

Kulemin – Cizikas – Clutterbuck

Leddy – Hamonic

Hickey – Boychuk

DeHaan – Seidenberg

Halak/Greiss/Berube

Scratches: Quine, Pulock, Prince (INJ), Grabovski (INJ)

Which direction would you like the team to be heading?

/Massetyson

3rd Annual #NYISE Awards 2015/16

Postat: 13 juni, 2016 av Magnus i Okategoriserade

 

Islanders mest framgångsrika säsong sedan 1993 ligger bakom oss och dess svenska supporters har återigen röstat fram säsongens bästa spelare.

Nedan följer resultatet som den 46 personer starka juryn röstat fram och dessutom en bonus i filmformat.

BRYAN TROTTIER AWARD – MVP

Runner up: Thomas Greiss Vinnare 2014: John Tavares Vinnare 2015: John Tavares

Runner up: Thomas Greiss
Vinnare 2015: John Tavares
Vinnare 2014: John Tavares

MIKE BOSSY TROPHY – MOST GOALS SCORED

Runner up: Brock Nelson Vinnare 2015: John Tavares Vinnare 2014: Kyle Okposo

Runner up: Brock Nelson
Vinnare 2015: John Tavares
Vinnare 2014: Kyle Okposo

DENIS POTVIN AWARD – BEST DEFENDER

Runner up: Travis Hamonic Vinnare 2015: Nick Leddy Vinnare 2014: Travis Hamonic

Runner up: Travis Hamonic
Vinnare 2015: Nick Leddy
Vinnare 2014: Travis Hamonic

BILLY SMITH TROPHY – MOST WINS

Runner up: Jaroslav Halak Vinnare 2015: Jaroslav Halak Vinnare 2014: Evgeni Nabokov

Runner up: Jaroslav Halak
Vinnare 2015: Jaroslav Halak
Vinnare 2014: Evgeni Nabokov

MIKE PECA TROPHY – BEST DEFENSIVE FORWARD

Runner up: Casey Cizikas Vinnare 2015: Cizikas/Kulemin Vinnare 2014: Frans Nielsen

Runner up: Casey Cizikas
Vinnare 2015: Cizikas/Kulemin
Vinnare 2014: Frans Nielsen

PIERRE TURGEON AWARD – GENTLEMAN

Runner up: John Tavares Vinnare 2015: Frans Nielsen Vinnare 2014: Frans Nielsen

Runner up: John Tavares
Vinnare 2015: Frans Nielsen
Vinnare 2014: Frans Nielsen

ROOKIE OF THE YEAR

Runner up: Alan Quine Vinnare 2015: Anders Lee Vinnare 2014: Brock Nelson

Runner up: Alan Quine
Vinnare 2015: Anders Lee
Vinnare 2014: Brock Nelson

BUTCH GORING AWARD – MVP PLAYOFFS

Runner up: Thomas Greiss Vinnare 2015: Jaroslav Halak Vinnare 2014: ingen vinnare

Runner up: Thomas Greiss
Vinnare 2015: Jaroslav Halak
Vinnare 2014: ingen vinnare

 

 

 

Tre nätter i New York

Postat: 27 mars, 2016 av Magnus i Okategoriserade

CIMG3575

”If you can make it here, you can make it anywhere”. Efter att man passerat genom Queens Midtown Tunnel och genom tullarna är det inte svårt att börja nynna på denna klassiska fras från 1977, skriven av Fred Ebb och framförd av Liza Minnelli i Martin Scorseses film New York, New York. Första synen när man kommer upp ur tunneln är Manhattans jätteskrapor som tonar upp sig likt gigantiska svampar i marken. Allting är stort här är första tanken. Andra tanken, allting är gigantiskt här!

Så länge jag kan minnas har New York varit ett attraktivt resmål för mig. Inte minst på grund av min dedikation till Long Islands stolthet, New York Islanders. Men även allt annat runt omkring har lockat. Empire State Building, Frihetsgudinnan, Broadway, you name it. Allt finns samlat på ett par ynka kvadratkilometer. Ett par gånger har resan varit lite närmare än bara i tanken men av olika anledningar har den ändå alltid runnit ut i sanden.

Förra året gick jag åter och funderade på det. Men nu står man här på hemmaplan med två barn i förskoleålder och då känns en sådan resa väldigt avlägsen. Jag tänkte att om tio år, när jag fyller 50. Då är barnen tillräckligt stora för att våga ta med sig till denna tempofyllda stad. Min fru tänkte lite mer utanför boxen, något som jag kommer vara henne evigt tacksam för.

Oktober, en månad alla NHL-älskare går och väntar på hela sommaren. För mig personligen betyder det även att ännu ett jordsnurr blivit komplett. Fyra små tassande fötter innan jobbklockans alarm gått igång. Tisslande och tasslande. Jag förstår såklart vad som är på gång men lyckas förhoppningsvis koppla på mitt mest förvånande ansiktsuttryck när barnen och frugan tänder lampan sjungandes ”Ja må han leva”. Efter kramar och barnens presenter i form av svårtydda teckningar fanns det ett relativt platt paket kvar att öppna. Jag hade ingen aning. Nada. Zip.

Aldrig har någon människa svävat på så lätta fjät som jag gjorde på onsdagen vecka 41 2015. För att korrigera Neil Armstrongs kända citat, ”It’s a small gift for mankind but it’s a huge blessing for me!” New York! Tacksamheten till alla som skramlat till denna resa är större än det går att uttrycka i skrift.

Lördag 19 mars 2016. Resan börjar med uppstigning i ottan då planet till New York med mellanlandning på Heathrow lyfter redan klockan 8 från Landvetter. Allting flyter på som det skall. Men så mitt bland små gångar i transithallen på Heathrow uppenbarar sig ett rum dit alla som skall flyga vidare till USA måste passera igenom. Man är inte ensam om att flyga över pölen denna dag om man säger så. Helt plötsligt kändes de där tre timmarna man hade mellan planen som riktigt nödvändiga. Folk köade och svettades under en orimligt lång tid innan man till slut fick gå fram till en disk. Bakom disken en kvinna som tittade lite stängt på oss. Nu börjar förhöret. Vad jobbar du med? Vad skall du göra i New York? Ishockey? Jaha, vilka är det som spelar? Jag känner att här är det inte läge att börja staka sig, då kommer det väl personal med gummihandskar.

Väl på American Airlines plan till JFK. Vilken lyx för någon som alltid bara flugit charter förut. Egen skärm i sätet framför. 100-tals filmer att välja mellan. Inbyggt TV-spel. Resan på åtta timmar som på förhand kändes dryg blev plötsligt betydligt behagligare. Fri ölservering dessutom och man ville nästan ta ett varv till runt klotet innan landning.

JFK. Väskorna kom till slut ner på bandet även om man hann bli en smula nervös att något skulle kunna ha gått snett i London. Äntligen lite frisk luft då vi lämnade terminalen bakom oss. Dagen började övergå till kväll. Smidigaste sättet att ta sig till Manhattan? Yellow Cab! Efter den tidigare beskrivna ankomsten till Manhattan och i takt med att de uppspärrade ögonen började vänja sig närmade vi oss hotellet. Hotel Metro.

Från början hade min snälla fru bokat in oss på Marriott nära Barclays Center i Brooklyn. Jag tyckte först att det lät bra då det låg nära arenan men efter en snabb googling via Street View undrade jag om vi kanske skulle byta till ett hotell på Manhattan. De flesta sevärdheterna ligger ju ändå där. Sagt och gjort. Vi fick ett kanonhotell mitt i Midtown med Empire State Building alldeles utanför fönstret. Tyvärr upptäckte jag till mitt förtret att min mobilladdare givetvis pajat under resans gång. Ut i lördagskvällen styrdes kosan mot myllrande Times Square. Efter att ha zick-zackat mellan Batman, Musse Pigg och diverse Minioner hittade jag till slut en souvenirbutik som skyltade med kameror. Här måste de väl ändå ha en laddare. Jovisst, efter ett par misslyckade försök att få butiksföreståndaren att förstå att det faktiskt finns folk som fortfarande har en telefon som är äldre än två år hittade vi till slut en laddare som passade min S4. Jag frågade uppriktigt hur mycket den kostade och han svarade skämtsamt ”a million dollars”. Tyvärr låg sanningen inte alldeles för långt ifrån hans försök till humor.

Vyn från vårt hotellfönster. Empire State Building

Vyn från vårt hotellfönster. Empire State Building

Söndagen bjöd på kallt väder men snöovädret som vissa prognoser förutspått lös tacksamt med sin frånvaro. Vi satte kurs mot Central Park via 5th Avenue. Där var man i full gång med att förbereda inför New York Half Marathon som skulle gå av stapeln senare under dagen. Vi strosade runt lite i de sydligaste delarna och kikade bland annat på Strawberry Fields där John Lennon varje dag hedras med blommor.

Strawberry Fields, Central Park

Strawberry Fields, Central Park

Wollman Rink, Central Park

Wollman Rink, Central Park

På vägen tillbaka till skyskraporna passerade vi bland annat Wollman Rink, parkens skridskobana som gjorde resans höjdpunkt påmind. På väg in mot centrum igen och jag fick syn på en personlig favorit. Jimmy Fallon! Ja, inte gåendes på gatan alltså utan på bild i NBC’s egna souvenirbutik. Här måste vi kolla lite tyckte jag då jag verkligen gillar programledaren för ”The Tonight Show”. Då vi kommit in i byggnaden slog det oss att vi ju måste befinna oss i Rockefeller Center. Mycket riktigt och då man ändå är där kan man ju lika gärna passa på att testa ”Top Of The Rock”. Hiss upp till 69:e våningen. Vilken utsikt! Helt magisk.

Top Of The Rock

Top Of The Rock

Ett stopp i NHL Store kom som ett brev på posten för att göra dagen om än möjligt ännu mer fulländad. Jättepostern på John Tavares inne på butikens vägg gjorde ju inte besöket sämre. I skyltfönstret fanns även möjlighet till en form av bordshockey mellan Islanders och Bruins. Tyvärr glömde jag bort att ta en bild på detta triviala spel.

I skyltfönstret på NHL Store

I skyltfönstret på NHL Store

Måndag. Game day! Vi hade en tanke om att gå från Manhattan, över Brooklyn Bridge och till arenan på kvällen. Vi trodde att de där futtiga centimetrarna på kartan inte skulle vara några bekymmer. Som tur var fick vi för oss att testa sträckan under dagtid för att verkligen bekräfta våra teorier. Oh boy, vilken tur. Vi tog Broadway söderut. Vi passerade Flatiron Building, Union Square, Little Italy och Chinatown. Vägen till Brooklyn Bridge hade tagit en dryg timme. Vi gick vidare mot Ground Zero och fortsatte sedan hem till hotellet igen. Vi hade varit ute i ett par timmar då vi gjorde en hel del stopp längs vägen. Tidsmässigt var det väl okej, men benen och fötterna ömmade något fruktansvärt. På hotellrummet beslutade vi därför att det fick bli tunnelbana till Brooklyn.

Flatiron Building

Flatiron Building

Brooklyn Bridge

Brooklyn Bridge

Ground Zero

Ground Zero

Då jag ville hinna gå en del i Teamshoppen innan match var vi ute i god tid. Vi hamnade mitt i rusningstrafik och inklämda som sardiner på burk åkte vi de fyra stationerna längs linje B innan vi var framme vid Atlantic Avenue. Upp ur underjorden, runt ett gathörn och där, där står den. Barclays Center!

Thomas, Cathy, jag och min fru

Thomas, Cathy, jag och min fru

Då jag visste att Thomas och Cathy i #nyise skulle gå på samma match försökte jag stämma av med deras reserutt. Deras resa tog något längre än de trott men till slut kunde vi sammanstråla och det var riktigt kul att träffa några man kände. Efter en titt i shoppen gick vi mot vår sektion och vi hade fått riktigt bra platser. Ner till plexit så långt det gick för att ta lite uppvärmningsbilder och sedan bara invänta nedsläpp. Efter ett tungt intro med Imagine Dragons ”Warriors” kom så lagen in och matchen kunde starta.

Efter en mållös men inte chansfattig förstaperiod gjorde gästerna första målet tidigt i den andra. En dryg minut senare lyckades dock Kyle Okposo tråckla in kvitteringen och jubel fyllde arenan följt av Yes! Yes! Yes! Det kändes som att även om vi skulle torska så fick jag i alla fall chansen att jubla i arenan, en bonus i sig. Tyvärr blev det inte mer än ett jubel då vi var alldeles för svaga denna kvällen. Flyers tillresta booster club som fyllde en hel sektion var desto mer högljudda. Sortin ut ur arenan blev därför ganska hastig så fort slutsignalen ljudit. På tunnelbanan hem igen tackade jag högre makter för att vi skippat idén om promenad då det både blivit becksvart och kallt i det stora äpplet.

Vår utsikt i arenan

Vår utsikt i arenan

En kompis från Göteborg hade tydligen sett mig bli taggad av min fru under matchen på Facebook och han skickade helt plötsligt, ”kom till Hooters”. Jag kollade upp var stället låg och det var bara ett hundratal meter från vårt hotell. Dessutom var det vägg i vägg med MSG där Rags tidigare under kvällen besegrat Florida men jag tyckte vi var för nära kompisen för att inte gå dit. När vakten i dörren såg min Islandersoutfit började han fråga efter legitimation. Även min fru fick visa leg och vi undrade båda två varför. Men så fort vi kom längre in i haket så insåg vi att detta nog var ett stamställe för Ragsfans. Snabbt gjorde vi oss väg mot baren på andra våningen där kompisen satt. Ett par minuter senare kändes det lagom att gå igen då vi inte ville riskera något strul.

Tisdagen betydde hemresa men då vi nåddes av nyheten från Bryssels flygplats blev man ju lite smånervös. Vi hann hursomhelst med en trevlig rundtur runt Manhattan med båt innan det var dags att bege sig tillbaka till JFK. Flygresan hem gick smärtfritt och nu sitter man här med en massa intryck som man för mindre än ett halvår sedan inte trodde man skulle ha förrän eventuellt tidigast om tio år.

Om ni som ännu inte gjort resan över till New York någonsin tvekar så är mitt råd lika enkelt som självklart. ÅK!

Manhattan skyline

Manhattan skyline

Statue Of Liberty

Statue Of Liberty

Brooklyn Bridge (igen)

Brooklyn Bridge (igen)

United Nations Headquarters

Chrysler Building & United Nations Headquarters

 

En Prince i New York

Postat: 1 mars, 2016 av Magnus i Okategoriserade

Shane+Prince+Ottawa+Senators+v+New+Jersey+hEYOXjPoBijl

För er som är uppvuxna under 80-talet är förmodligen denna rubrik ett naturligt inslag i filmhistorien. Eddie Murphy som vilsen afrikansk prins som flyttar till New York med alla dråpliga situationer som därmed uppstår.

Till er övriga; se filmen!

Igår fick Islanders sin egna, högst icke fiktiva, Prince då man tradade till sig Shane Prince från Ottawa Senators. Dessutom fick man ett sjunderundeval i årets draft medan man gav Senators ett tredjerundeval 2016 i retur.

Vad kan vi då förvänta oss av Prince, som draftades av Ottawa som #61 i andra rundan 2011? Han har faktiskt tillhört toppskiktet i Senators i år när det gäller poäng per spelade minuter i spel 5 mot 5. Då det mest blivit sporadiskt med speltid är hans 12 poäng (3+9) på 42 matcher ganska imponerande. Inget spel i powerplay och endast runt 10 minuters istid per match men alltså ändå 3+9, inte fy skam.

Till en början får han gissningsvis agera ersättare för Grabovski istället för Bernier. Sedan återstår det att se vilket avtryck han gett för eventuellt fortsatt förtroende.

Hamonic-Okposo

Först och främst har Ryan Pulock (som valdes som nummer 15 totalt i draften 2013) kallats upp från farmarlaget, Bridgeport Sound Tigers. Pulock som är född 1994 har i år gjort 24 poäng (7+17) på 51 matcher. Förra året stod han för 29 poäng på 54 matcher och har därmed visat att han behärskar annat än juniorhockey. Innan Pulock draftades av Islanders och började spela för Bridgeport Sound Tigers var han kapten för Brandon Wheat Kings i WHL under två säsonger. Han anses, enligt Elite Prospects, vara en storvuxen back (188 cm och 97 kg) som har ett bra fysiskt spel och ett väldigt hårt skott. Han bidrar i båda delarna av planen och är därmed en tvåvägsback som kan utveckla sin skridskoåkning. Ska bli spännande att se denna lirare. Kan det rent utav vara så att han plockas upp för att höja värdet innan trade deadline? Förhoppningsvis inte, om inte Snow har något riktigt ess i rockärmen förstås?

Det för mig direkt vidare till vad vi kanske kan förvänta oss och även hoppas på inför trade deadline. Det som gäller är att Kyle Okposo har inte skrivit nytt kontrakt ännu och blir UFA (Unrestricted Free Agent) efter säsongen. Enligt rapporterna har inte några förhandlingar påbörjats mellan Okposo och Islanders heller. Okposo är en mycket användbar spelare och det vore tråkigt om han lämnade. Travis Hamonic framförde i november att han vill bli trejdad. De första destinationerna han ville bli trejdad till skulle vara nära Manitoba (som Hamonic är ifrån) och därmed Winnipeg. Därefter funkade även västra Kanada (Edmonton, Calgary och Vancouver). Senare i november utökades den listan med Colorado och Minnesota. Jag skulle tro att telefonen har gått varm mellan Islanders GM, Garth Snow och Winnipeg Jets dito, Kevin Cheveldayoff. De har nog hörts av flertalet gånger sedan november. Rykten säger att flera lag tidigt visade intresse för Hamonic. Men Detroit Red Wings, Los Angeles Kings och Anaheim Ducks fick alla nobben då det var för långt ifrån Manitoba. Det ryktades i sådant fall om en tre-vägs trejd mellan något av de tre lagen som fick nobben och till exempel Edmonton Oilers eller Winnipeg Jets. Men en sådan affär är förstås mycket komplicerad och tar säkerligen lång tid. Samtidigt har Islanders GM, Snow, sagt att han vill ha en färdig spelare i Hamonics kaliber och kontrakt i utbyte. Vilket inte är konstigt då Hamonic har ett mycket fint kontrakt med en caphit på $3,875 miljoner/år till 2020/21 (!) och även loggar många minuter per match, oftast i andra backpar. Hamonic är en mycket mångsidig och användbar back, varpå Snows krav på utbyte absolut inte är någon skräll.

Personligen skulle jag gärna se att Islanders jagade, Kevin Shattenkirk i St. Louis Blues. En personlig favorit som har en rätt reko caphit på $4,250 miljoner/år och blir UFA först 2017/18. Men i sådant fall Hamonic skulle ingå i en trejd så skulle nog en tre-vägs trejd med ytterligare ett lag krävas. Om inte Kevin Shattenkirk skulle funka mot Kyle Okposo? I sådant fall skulle även Snow kunna utöka alternativen för Hamonic, för att ersätta Okposo. Intressant i min värld. I sådant fall skulle nog Blues GM, Doug Armstrong, först och främst vara intresserad av Okposo och säkerligen och veta att Okposo skriver på nytt för Blues och sist men inte minst, kan hålla sig inom lönetaket.

Det som jag däremot tror att Islanders GM, Snow och Winnipeg Jets dito, Cheveldayoff har pratat mycket om, gällande Travis Hamonic, är troligtvis Tyler Myers (som kanske Cheveldayoff erbjudit) och kanske framförallt Jacob Trouba (som Snow säkert vill ha). Dustin Byfuglien ryktades ha erbjudits till Islanders initialt, men då han var UFA efter säsongen och kanske inte ville skriva nytt med Islanders var detta inte ett alternativ för Snow. Byfuglien signade sedan nytt kontrakt med Jets, med en cap hit på $7,600 miljoner/år till 2021/22. Rykten säger att om Trouba skulle skeppas till Islanders, skulle Hamonic plus draftval och/eller prospects, krävas i utbyte. Men Trouba (som valdes som nummer 9 totalt i draften 2012), skulle givetvis vara en intressant och ung spelare för Islanders. Trouba har en cap hit på $894.000/år under denna säsong, sedan blir han RFA (Restricted Free Agent). Troligtvis skulle han kunna tänkas få ett liknande kontrakt som Hamonic har med Islanders och vara nöjd med det.

Andrew Ladd, som troligtvis inte kommer skriva nytt kontrakt med Winnipeg Jets, är en annan spelare som säkerligen flera skulle vilja se i Islanders. Inte konstigt då Ladd är vänsterforward och skulle kunna lira med Tavares. Kanske har Islanders GM, Snow och Jets GM, Cheveldayoff också pratat om Ladd och Trouba eller Myers mot Hamonic och Okposo. Men den trejden känns dock svår och skulle kosta för mycket för Islanders i deras kamp för att ta sig till slutspel och gå långt där. Där är Okposo verkligen viktig. Ladd kan även bli en dyr lirare och ska han sedan signa nytt kontrakt med Islanders kan det innebära att Snow tycker att det blir för mycket gentemot lönetaket, varför undrar ni? Jag personligen tycker att det är för mycket för en spelare som Ladd, som kanske, men bara kanske, kan funka bredvid Tavares och kanske inte signar nytt. Och om Ladd skulle komma till Islanders och signa nytt, så förstår ni senare i detta inlägg, varför det kan te sig bli en dyr affär. En hint är sommarens Free Agent-marknad.

Vill även bara nämna en före detta Islanders-spelare, Matt Moulson. Kanske skulle han hämtas tillbaka? Men å andra sidan är hans cap hit inte så imponerande låg $5,000 miljoner till 2019/20. Nej, glöm att jag nämnde honom.

En annan spelare i Islanders som blir UFA efter säsongen är Frans Nielsen. Men han har inte förekommit i några direkta trejdrykten. Det som dock är mest troligt är att Islanders behåller Hamonic, Okposo och Nielsen till sommaren för att göra en rejäl push mot slutspel och om de tar sig dit, kämpa för att gå långt. En trejd som involverar Hamonic är svår och rykten sade tidigt att Snow framfört att en trejd kan dröja enda fram till sommaren, för att Islanders ska få det man kräver i utbyte. Vidare verkar förhandlingar om nytt kontrakt för Okposo och Nielsen lysa med sin frånvaro vilket kan betyda att Okposo kanske får lämna Islanders som Free Agent till sommaren? Frans Nielsen tror jag kommer få nytt kontrakt, då han säkert inte kommer kräva en alltför hög lönehöjning. Men man vet aldrig med Snow, men han brukar ofta sitta lugnt i båten och invänta rörelse på marknaden och nya kontrakt innan han skrider till verket. Men en sak som jag tror Snow klurar på, är att han troligtvis vill ha gott om utrymme till lönetaket i sommar. Då innehåller nämligen Free Agent-marknaden, många duktiga och intressanta spelare (länk). För visst är det väl så, att en lekkamrat till Tavares säkert kan vänta till efter ett eventuellt slutspel. Eller hur?

No sleep till Brooklyn!

Postat: 5 december, 2015 av massetyson i Reseskildring
IMG_5112

Islanders vs. Blues – en rapport från upplevelsen.

Efter en arbetsvecka i Texas med högt tempo och uteblivna rapporter landade så äntligen undertecknad i NYC igår eftermiddag.


En långsam tunnelbaneresa följdes upp av betydligt snabbare incheckning på The Court vid E39th Street, dusch och omsvidning till finkläder. Valet föll på en vit #29 NELSON, då jag ännu inte har den svarta tredjetröjan. Till det ett par sjukt snabba löparskor från nästa års Salmingkollektion, givetvis i orange färg. På väg ut från hotellet såg jag att highlights från Rangers förlustmatch mot Colorado. Behöver jag tillägga att jag i det läget kände mig oslagbar?

Jag svävade ett par centimeter över asfalten bort till 36th and Madison där jag mötte upp Anders/Shay, ett gift par som obegripligt nog håller på Penguins respektive Rangers. Toksmutsigt. Trots detta var de riktigt gemytliga att hänga med och det blev käk på Peter Dillons bar som lämpligt nog serverade kalla Brooklyn Lager. Lite strul med Stubhub men till slut hittade vi tre biljetter längs långsidan på sektion 24, rad 17 där Islanders anfaller två gånger. 80 dollars stycket i det läget, inte alls illa.
IMG_5091

En riktigt bra uppladdning.

Barclays Center hade dock tydligen inte hajat att det är år 2015, aviserade att man inte kan visa upp mobilbiljett så vi fick hasta över till NY Public Library för att få biljetterna utskrivna. Efter att ha talat med inte mindre än fyra bibliotekarier och fått bevittna en stilig uppvisning i byråkrati hade vi till slut biljetterna i handen, underbart!


Ner i tunnelbanasystemet vid 32:a gatan och efter en ungefär 15 minuters lång resa kom vi upp precis vid arenan, strax innan de öppnade portarna vid 18.30. Jag förklarade för de två förlorade hockeysjälarna att jag var ute efter den totala upplevelsen. Medan de tog varsin till öl i närheten spatserade jag istället själv förväntansfullt in i Barclays Center.

Total merchtorsk direkt. I och med att det var tredjetröjorna som gällde för kvällen hamnade jag rätt in i ett område med bara svartvit merch. Visst gillar jag LI-traditionen men måste erkänna att jag är lite svag för de svartvita tröjorna. Kikade runt lite först men fastnade sen för en liten nallebjörn med svarta tröjan till junior, en pyjamas (även den till JR) och en ”Brooklyn”-tee till mig själv. Gott så.

När jag vid kassan sedan vänder mig om inser jag att det finns en hel butik med ännu mer grejer som jag missat, den är dock helt fullproppad och jag får reda på att de håller öppet en timme efter match. Au revoir.

En burk Brooklyn IPA för 12 dollars senare står jag bara ett par meter ifrån en skäggig Rick DiPietro medan Shannon Hogan kör lite uppsnack inför match. Glider vidare och kollar in lite signerade tavlor som går för högstbjudande under kvällen men inser att de inte är i min prisklass. Brian Strait annonseras som healthy scratch, folk jublar.

18.50 tar jag mig ner mot platserna och inser att ”limited view” inte är aktuellt på sektion 24. Klockrena platser. Tar med mig dryckesvaror och kamera och gör de andra Islesfansen sällskap nere vid rinkside där man kan kolla warmups på nära håll genom plexit. I det här läget känns det riktigt mäktigt att vara på plats och så nära. Clutterbuck sätter in en tackling så det sjunger i sargen och får ordningsvakten på andra sidan att nästan ramla omkull, Tavares ser grymt fokuserad ut och Okposo/Kulemin åker runt och kortpassar till varandra. Däremellan rätt bra fokus i övningarna.

Att vi befinner oss i en modern arena märks tydligt när vi närmar oss matchstart. Produktionerna på jumbotronen är riktigt fina och skapar hög stämning. Välbehövligt då det strax innan nedsläpp inte är speciellt välfyllt inne i Barclays. Märkligt hur många åskådare det är som dräller in minuterna efter nedsläpp, och gör att man tvingas resa sig gång efter annan samtidigt som man i många lägen får sikten skymd. Skärpning, vi är väl här för att se hockey?!


Matchen igång. Islanders börjar ok men successivt avtar intensiteten och maken till kladdigt spel har jag sällan skådat. Man misslyckas med att få ner pucken djupt och krånglar till det i avgörande lägen. De första två perioderna är grymt bleka och det är Thomas Greiss som håller oss kvar i matchen, precis som vi börjat bli vana vid. Ser både stabil och reaktionssnabb ut den gode tysken. 0-1 efter två perioder och stämningen i hallen är inte direkt elektrisk.

Själv har jag hängt med en kille från Philly borta i Austin i några dagar vilket inneburit hårda diskussioner och en hel del trashtalkande. Ivrig att få visa upp det jag lärt mig passar jag på när David Backes tacklar Nelson på ett fult sätt:

-”Hey Backes, you fuckin’ piece of shit”, förkunnar jag högt och tydligt. Känns grymt bra.


Spelet fortsätter hacka och några minuter in i tredje missar Josh Bailey ytterligare ett rätt bra läge. Killen bakom bjuder på ”If you know the Rangers suck”-chanten, bara det att han byter ”the Rangers” mot ”Josh Bailey” istället.. Utöver detta är det lite spridda ”Let’s go Islanders”, där framförallt sektion 329 håller igång på ett rätt bra sätt. Fjärdelinan är vårt vassaste vapen framåt, förstalinan kommer ingen vart.

Till slut händer det. En riktigt fin give n’ go mellan Strome/Grabovski avslutas av den sistnämnde som nätar på egen retur. Stället exploderar. Vilken känsla att stämma upp i ”YES, YES, YES”-chanten! Fortsatt hög stämning efter det och laget spelar betydligt bättre. 1-1 efter full tid och matchen går till overtime och 3 mot 3-spel.

Har inte riktigt tagit ställning tidigare men måste medge att spelformen 3 mot 3 är riktigt underhållande. Intressant att se hur Blues väljer 2FW/1D medan Islanders går med två backar i varje formation, helt klart har de respekt för Blues offensiva vapen. Hamonic & Nielsen gör ett stort jobb i att ligga nära och avväpna Tarasenko ett par gånger, Greiss storspelar i målet. Mållöst efter 65 minuter och straffar avgör.

Nielsen ser iskall ut, bjuder på ett av sina två moves och går forehand fivehole. Riktigt snyggt. Greiss räddar och Okposo sätter den distinkt, högt på högersidan. En räddning senare är det total eufori och high-fives, två poäng till Isles trots en allt annat än bra insats! Känns extra skönt när man ser översteskurken Kirk Muller i motståndarbåset, det kan han ha den jäveln.
IMG_5192

Hey Butch, we need to wait for Jiggsy!

Free-wifi är en rackarns bra sak. Tack vare det kunde jag löpande lägga upp lite bilder från matchen i vår #NYIse FB-grupp och även bli utmanad av Magnus att försöka få till en bild tillsammans med den legendariska kommentatorn Jiggs McDonald och bisittaren/ex-spelaren Butch Goring. Jag backar sällan i dessa lägen och väntade därför listigt och tålmodigt ut herrarna under deras slutsnack, därefter frågade jag Butch ifall vi kunde ta en bild. Först var det bara aktuellt med Goring/Sandin, men jag insisterade på att få med Jiggsy, vilket han till slut gick med på när han förstod att jag var från Sverige och inte i stan sådär grymt ofta. Mission completed.


På vägen ut plockade jag upp en svart matchtröja modell mindre från shopen, kan bli en bra julklapp till tidigare nämnda junior därhemma. Bara hoppas att han inte läser detta så att han vet vad som ligger under granen.

Utan en viss person hade jag aldrig blivit Islandersfan. Inatt tände jag ett ljus för honom här i NYC samtidigt som begravningen ägde rum hemma i Rättvik.

Vila i frid farfar, jag kommer alltid att minnas dig.

/J. Sandin

Road trip, part 1.

Postat: 30 november, 2015 av massetyson i Reseskildring
Barclays-Center-Brooklyn-New-York-Islanders-Ice-

Isles vs Blues på fredag!

Flytten till Brooklyn. Illusionen av framsteg från förra året. Ett riktigt trasigt PP och #Hammergate.
Vi Islesfans har onekligen satts på prov även denna säsong. Det slår inte direkt gnistor om grabbarna där ute på isen. Vaktisen i Barclays Center bjuder heller inte upp till dans när han gång efter annan serverar puckvirtuoser som JT och Okie en kladdig sörja att skrinna på.
Laget tar färre skott än fjolåret, kommer inte med samma fart genom mittzon (Leddy undantaget) och utan Thompa Greiss i kassen hade vi haft en riktigt rutten tabellsits.
Kommer ni ihåg för ett par år sedan hur obeskrivligt lack man kunde bli när Cappy envisades med att sätta in fjärdekedjan i tid och otid? Känns inte riktigt lika irriterande nu. Martin/Cizikas/Clutterbuck är den line som får mig att resa mig ur fotöljen, både för sitt fysiska spel men även för att de faktiskt ofta är vårt vassaste vapen framåt. Styrkebesked från den konstellationen helt klart, men även ett underbetyg till våra topp-9 forwards.
Det skulle smaka fågel med en stark December. Vi står inför säsongens kanske hittills viktigaste vecka där 7 poäng av 8 möjliga skulle innebära ett välbehövligt lyft i tabellen. Således har jag beslutat mig för att åka över Atlanten och följa laget på närmre håll. Avalanche (H), Rags (A), Blues (H), Sens (A) är ingen barnlek och jag har checkat in ett par blåslampor modell större i bagaget som jag inte backar för att använda vid behov.
Under de första två matcherna befinner jag mig på vift i Texas och kommer därför uppsöka lämplig sportsbar när det är dags för nedsläpp. Hoppas även få fint sällskap av en rejäl köttbit, Texas-size där framför tv:n. På fredag morgon bär det av till New York för en pubrunda i Brooklyn inför Isles-Blues som ses på plats i Barclays Center.
Häng med på en fin vecka i staterna där jag vilt spekulerar i traderykten, käkar kycklingvingar med vansinnigt stark sås, sköljer ner kall pilsner samtidigt som jag desperat söker den försvunna kreativiteten i PP. En sak är säker – jag hittar den inte hos Doug Weight!
/Massetyson