Bill Torrey

Ett nytt lag behöver en General Manager. När New York Islanders grundades 1972 letade man efter någon som kunde bygga ett lag från grunden och man fann Bill ”Bow-Tie” Torrey som blev organisationens förste anställda.

Torrey kom från liknande förhållanden då han några år tidigare varit med om att leda det numera nerlagda Oakland Seals. Han fick då snabbt ett rykte om sig att vara en smart och slipad ledare och han förvandlade Seals från att varit ett jumbolag till att bli en slutspelskandidat på bara två säsonger. Tyvärr lade sig Charlie Finley, Oaklands kontroversielle ägare, i Torreys jobb alldeles för mycket och de två gick inte alls ihop. Finley ville att spelarna i sitt lag skulle använda vita skridskor och försökte övertyga NHL att börja använda sig av en orange puck. Torrey tröttnade så småningom och lämnade organisationen 1971.

Tur var väl det, för då fick Islanders chansen att erbjuda Torrey tjänsten som GM och vicepresident. Hans filosofi när det gällde lagbygge var att drafta ihop grundstommen istället för att värva kortsiktigt. Därför kom Islanders två inledande säsonger att bli katastrofala och man slutade överlägset sist i ligan, något som däremot garanterade höga draftval. 1973 valde Islanders Denis Potvin som #1 och 1974 använde man sitt förstarundeval till att drafta Clark Gillies. I andra rundan samma år plockade man Bryan Trottier och när sedan laget börjat visa framfötterna så hade man ändå flyt när man 1977 fick chansen att drafta Mike Bossy som #15. Bossy hade helt enkelt ratats av samtliga lag tidigare eftersom han inte ansågs vara tillräckligt tuff. Det var ju den attityden som gällde under stora delar av 70-talet med Broadstreet Bullies som förebilder bland klubbarna. Torrey, som till viss del blev övertalad av Al Arbour, insåg att han behövde Bossy för att lägga ytterligare en pusselbit på rätt plats i sitt lagbygge. Redan 1972 hade han skaffat sig den tuffhet han behövde när han draftade Bob Nystrom och Garry Howatt. Dessutom var ju Clark Gillies ingen duvunge direkt så Torrey kände att han hade sitt på det torra när det gällde tuffhet i laget.

Vi vet ju alla hur dynastin utvecklade sig på 80-talet under Torreys ledning och man vann inte bara fyra Stanley Cup utan även sex Patrick Division-titlar. Lite kuriosa är att under 14 raka säsonger, mellan åren 1975-1988, hade laget alltid högre siffror i vinst- än i förlustkolumnen när grundserien var färdigspelad.

Lagbygget inleddes redan 1972 i Expansion Draften då Islanders framför allt plockade två viktiga kuggar i Billy Smith och Ed Westfall. Efter den inledande bottensäsongen hittade Torrey Al Arbour i St.Louis och med honom som coach blev succén till slut ett faktum. Laget som tog 30 poäng under sin debutsäsong skulle tre säsonger senare notera 101 grundseriepoäng, en makalös förändring. Efter ett par säsonger med bra spel i grundserien men med uteblivna slutspelsframgångar svarade Torrey för den kanske mest betydelsefulla traden under sin tid i Islanders. Han valde att skicka Billy Harris och Dave Lewis, två populära spelare, till Los angeles i utbyte mot Butch Goring. Goring har ofta definierats som ”den sista pusselbiten” som tog laget till den yttersta nivån.

Efter ett par sämre år i slutet av 80- och början av 90-talet behövdes en nytändning och när lagets enda stora stjärna, Pat LaFontaine, begärde att bli tradad såg Torrey sin chans att förnya laget. Spelare som LaFontaine, Brent sutter och Randy Wood offrades och in kom Pierre Turgeon, Steve Thomas, Benoît Hogue och Uwe Krupp. Helt plötsligt fick Islanders ny fart under skridskorna och 1992-93 tog man sig hela vägen till semifinal där man dock fick ge sig mot Montreal Canadiens efter att ha drabbats hårt av skador i slutspelet. Detta var faktiskt senaste säsongen som Islanders vann en slutspelsrunda och att det nu hunnit gå 19 år sedan dess beskriver väl tydligt vilket lidande fansen på Long Island fått gå igenom. Tyvärr fick aldrig Torrey se sin satsning bära frukt som anställd av Islanders, för efter ägarbyte och missat slutspel 1992 tvingades han bort från sin position.

1993 hamnade Torrey åter i en gammal van position, som president och GM för ett nystartat NHL-lag, denna gång i Florida Panthers. På liknande sätt som han byggt upp Islanders en gång i tiden kom Torrey att bygga upp Florida och bara tre år efter bildandet var Panthers i Stanley Cup-final, där dock Peter Forsbergs Colorado Avalanche blev för svåra. Torrey stannade i Florida till 2001 då han gick i pension och utan honom vid rodret har Florida aldrig tagit sig till slutspel.

Bill Torrey invaldes i Hockey Hall of Fame 1995 och är en av få icke-spelare som har fått sitt namn upphängt i taket på Nassau Coliseum. Istället för namn och spelarnummer så pryds hans baner med orden ”The Architect” och en bild på en karakteristisk fluga, som var Torrey signum då han alltid bar fluga till kostymen istället för slips, därav hans smeknamn ”Bow-Tie”. 2010 hyllade även Florida Panthers Torrey genom att hissa hans namn tillsammans med nummer 93, för årtalet då Panthers grundades.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s