Ray Ferraro

Scouterna i Hartford Whalers gnuggade säkert händerna efter Ray Ferraros 108 mål och 192 poäng för Brandon Wheat Kings i WHL säsongen 1983-84. Två år tidigare hade de nämligen sett till att drafta Ferraro, som vid den tidpunkten höll till i BCJHL, så sent som nummer 88 totalt. Som vanligt när det gäller NHL-draften kan det sena valet ha berott på Ferraros relativt korta längd.

Väl i Hartford blev det succé direkt och under sin första hela säsong svarade han för 77 poäng på 76 matcher, vilket var näst bäst i laget 1986. Han blev snabbt ett respekterat namn i ligan och 1988-89 svarade han för 41 mål, något han aldrig kom att upprepa igen.

1990 tradades Ferraro till Islanders i utbyte mot Doug Crossman och i sin nya omgivning fick han genast mindre med istid eftersom Isles matchade sina stjärnor, Pat LaFontaine och Brent Sutter oerhört hårt. Men säsongen efter försvann både LaFontaine och Sutter vilket gav Ferraro mer utrymme och han fann sin rätta plats som andracenter bakom Pierre Turgeon. Det blev 40 mål och 80 poäng samt imponerande +25 säsongen 1991-92 och framtiden såg ljus ut.

Men tyvärr satte skador stopp för Ferraros chanser att följa upp sin framgångsrika säsong. Däremot var han tillbaka i full form lagom till slutspelet där Islanders gjorde sitt bästa resultat sedan 1984. Man slog bland annat ut tvåfaldigt regerande mästarna Pittsburgh Penguins och tog sig till semifinal där Montreal blev för tuffa för ett sargat Islanders som fått Turgeon skadad i serien mot Washington efter en ful tackling av Dale Hunter.

1995 blev Ferraro free agent och han valde noga bland alternativen innan han till slut skrev på för NY Rangers. Därför blev han grundligt besviken när Rangers valde att trada honom till Los Angeles i slutet av säsongen. Skador fortsatte att förfölja Ferraro och det blev bara en full säsong i Kings och egentligen skulle nog karriären varit över 1999, men när Atlanta valde honom och lagkamraten Nelson Emerson i expansion draften fick han en nytändning. Tillsammans med Andrew Brunette och Donald Audette bildade han en av ligans bästa kedjor men när hans kedjekamrater försvann till andra klubbar sjönk Ferraros poängproduktion igen och han tradades till St.Louis Blues inför slutspelet 2002. Ferraro gavs därmed en sista chans att vinna Stanley Cup men längre än till kvartsfinal tog sig inte Bluenotes och efter säsongen valde han att hänga upp skridskorna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s