Arkiv för kategori ‘Okategoriserade’

Perfekt start för Lehner

Postat: 9 oktober, 2018 av Magnus i Okategoriserade

Jag är den förste att erkänna, jag har aldrig varit ett stort fan av Robin Lehner. Mitt hjärta är och förblir alltid blått och orange, med andra ord står man upp för de som representerar laget vare sig de heter Mike Bossy eller Kevin Poulin. Vi minns händelsen i februari 2011, då Lehner helt oprovocerat knuffade omkull Poulin efter slutsignal. Där och då föddes en form av disrespekt från min sida mot Robin Lehner, man ger sig bara inte på en Islander, så enkelt är det. Historien har varit full av hatobjekt på grund av denna oskrivna regel. Dale Hunter, Darcy Tucker, Gary Roberts, Shayne Corson, Dale Purinton, Dion Phaneuf, Dan Carcillo, Robin Lehner, you name it, alla är uppskrivna i min svarta bok.

Robin Lehner debuterade för Islanders igår kväll

Avslöjandena i somras om Lehners psykiska ohälsa och medföljande missbruksproblem har dock kastat ett annat ljus över min syn på Robin Lehner. Det fick mig att stanna upp och tänka till, kanske många på min svarta lista borde strykas för vem vet vilket helvete de genomgår utanför hockeyn. Synd bara att deras utlopp för sina inre aggressioner drabbar någon i Islanders. Lehners namn har i alla fall börjats suddas ut med suddgummi, och bevisar han för omvärlden att han nu fullt kan koncentra sig på att vara den talangfulla målvakt han alltid har haft chans att vara, så är snart listan ett namn mindre.

Barry Trotz uttalade sig om Lehner efter matchen

I natt fick Lehner göra säsongsdebut då överhypade San José Sharks kom på besök i Barclays för en matinématch på Columbus Day. Sharks saknade inte chanser men Robin var tät och stabil hela matchen igenom. När istället Isles började få igång liret i den andra perioden började även puckarna trilla in. Hela fjärdelinan bidrog starkt då både Matt Martin och Casey Cizikas gjorde mål och Cal Clutterbuck skymde sikten för Martin Jones på ett förtjänstfullt sätt när Scott Mayfield nätade i sin säsongsdebut. Även Tom Kühnhackl fick istid för första gången i år och var millimeter ifrån ett drömmål i krysset men stolpen var ivägen den gången.

Matt Martin firar 3-0

 

Andra notiser från helgen är att Sound Tigers inledde säsongen med en vinst och en förlust. Kieffer Bellows blev premiärmålskytt och Michael Dal Colle har inlett starkt poängmässigt.

Annonser

Svart i rutan när Islanders premiärvann

Postat: 5 oktober, 2018 av Magnus i Okategoriserade

Efter sex månader utan Isles hockey var väntan äntligen över i natt då Islanders besökte Raleigh, North Carolina för säsongspremiär mot Hurricanes. Timmarna innan hade Barry Trotz meddelat omvärlden att Anders Lee fått äran att ta över som Islanders kapten, den 15:e i historien.

Anders Lee, Islanders 15:e kapten genom tiderna.

För oss svenska tittare som troget ställt alarmen på 01:00 för att bevittna ännu en säsongspremiär, vändes genast yrvakenheten till ett adrenalinpåslag utan dess like, när vi istället fick se ett onämnbart lag värma upp i våra TV-rutor. Förvirrade och med gråten i halsen zappades dock rätt kanal fram, och detta stillade sinnena hos den växande pöbeln.
Vi fick snart en påminnelse om att vi helt enkelt fortfarande älskar vår ”best 4th line in hockey” då firma Martin-Clutterbuck-Cizikas fläskade på med sina trademarkskyddade tacklingar i offensiv zon. En annan som var på hugget i natt var Thomas Greiss som rånade motståndarna ett flertal gånger i den första perioden. Isles skapade några enstaka farligheter i den första akten, främst i powerplay.

The Greiss was right tonight.

Det var dock i den andra perioden som Islanders började ta för sig på allvar. Även om hemmalaget dominerade skottstatistiken och Greiss fortsatt fick svettas så vaskade vi i vår tur fram betydligt fler chanser än i första. Men premiärskytten var det nog inte så många som hade tippat. Pucken letade sig fram till nyförvärvet Valtteri Filppula som, i öppet läge framför mål, iskallt visade rutin och kyla innan han snärtade in pucken mellan Mrazeks benskydd.

Val Filppula premiärnätade för Isles 2018-19.

Vad som hände sedan är tyvärr höljt i dunkel. När Viaplays kanaler inte längre räckte till så ville något ljushuvud på kanalen trycka in tidsträning för Japans Grand Prix i Formel 1, just på den kanalplats där Long Islands hjältar kämpade vilt för att få med sig de två poängen hem. Efter en lång väntan med flera upprörda röster från svenska fansens sida tvingades vi snart ge upp. Viaplay tänkte inte lyssna på sina kunder. Inkompetent! Oförsvarbart! Bedrövligt!

Upprörda tittare fick se F1 istället för Isles hockey.

Med djungeltrummans hjälp hittades till slut en fulstream som några av oss kunde följa slutet av matchen på. Frustrationen blev dock inte mindre då vi tvingades bevittna Greiss kapitulation, med bara 90 sekunder kvar på uret. Surt såklart, men då klev en av våra bästa spelare för kvällen fram. Med tre sekunder kvar ordnade Mat Barzal en utvisning med hjälp av sin fantastiska skridskoteknik. Detta innebar alltså spel 4 mot 3 i förlängningens inledning och avgörandet lät inte vänta på sig. Återigen var det Barzals geniala spelsinne som bäddade för Josh Baileys one-timer ifrån högra tekningscirkeln. Islanders fick därmed med sig sina två hårt förvärvade pinnar och i mångt och mycket så var det trots allt Thomas Greiss förtjänst. Som Barry Trotz sa efter matchen, ”ibland behöver man en målvakt som stjäl segern och det hade vi idag”.

Allt klart för nedsläpp

Postat: 3 oktober, 2018 av Magnus i Okategoriserade

Säsongen 2018-19 står nu för dörren och i natt spelas de första matcherna. I Raleigh, North Carolina, är förberedelserna i full gång inför Islanders säsongspremiär i morgon mot Carolina Hurricanes. Klubbor tejpas, skridskor slipas och visir putsas i förberedelserna samtidigt som vi supportrar möts av ”senaste nytt” kring laget. Truppen spikades igår och man valde att till slut skicka ner Devon Toews och Jan Kovar till Bridgeport, något man kan ha många olika meningar om. Ledningen har hela tiden sagt att man hellre spelar dem i AHL än att de sitter stora delar på läktaren i NHL. Kovar har dessutom själv uttalat sig om att han behöver mer erfarenhet av spelet i Nordamerika innan han känner sig helt redo. Att Islanders valde att signa Luca Sbisa från PTO orsakade i Toews degradering. Besvikelsen över detta beslut har inte låtit vänta på sig från fansens sida.

För att stilla fansens hunger över den tredjetröja som alla väntat på passade man på att bekräfta den, sedan tre veckor tillbaka, läckta bild på alternativa tröjan som de flesta redan sett. Åsikterna om tröjan går isär. Många gillar de orangea siffrorna som är en flirt med Islanders originaltröjor från 1972, vars siffror hade samma färg. Detaljen på insidan av nacken, konturerna av Long Island, var också ett kul inslag. Att man däremot designade övriga delar av tröjan och loggan som en mager uppdatering av Stadium Series-tröjan från 2014, uppfattades av många som relativt mediokert och tråkigt. Men meningarna är som sagt delade, flertalet supportrar har uttryckt uppskattning över den nya tröjan. Åsikterna får stå för var och en, cyniskt nog är sanningen den att om vi vinner alla matcher i den nya tröjan så kommer den börja avgudas av majoriteten fans, så enkelt är det.

 

 

Laget som ställer sig på isen natten till fredag är följande:

FW
Anthony Beauvillier – Mathew Barzal – Josh Bailey
Anders Lee – Brock Nelson – Jordan Eberle
Cal Clutterbuck – Casey Cizikas – Matt Martin
Ross Johnston – Valtteri Filppula – Leo Komarov
Tanner Fritz
Tom Kuhnhackl

DEF

Nick Leddy – Adam Pelech

Johnny Boychuk – Thomas Hickey
Ryan Pulock – Scott Mayfield
Luca Sbisa

 

GK

Thomas Greiss
Robin Lehner

Tavares, en badguy?

Postat: 2 juli, 2018 av Magnus i Okategoriserade

John Tavares, en Islandersikon, ofta kallad GOD, DAD eller GOAT av sina fans på Long Island tog igår det definitiva beslutet att lämna klubben som draftade honom, som lyfte upp honom till den superstar han idag är. Fansen rasar och jag skall försöka förklara varför.

Tavares är från Mississauga, en förstad till Toronto, och han har aldrig hymlat med att Toronto är hemma för honom. Samtidigt har han under sina år på Long Island tagit till sig omgivningen på ön, likt ett andra hem. Man kan spekulera i om hur förtjust han egentligen blev av att laget flyttade in till Brooklyn för ett par säsonger sedan, men det kommer för alltid förbli spekulationer såvida Tavares själv inte går ut med en transparent summering av sina år i Islanders.

När Tavares för ett år sedan gick in på sitt sista kontraktsår med Islanders förväntades han, som större stjärnor oftast gör, förlänga med klubben. Väldigt sällan ställs spelare av Tavares kaliber kontraktslösa utan det brukar handla om trejder då de byter klubbar. Inget nytt kontrakt skrevs dock och på frågor om varför så uttalade sig Tavares om att han ännu inte känt någon stress över att signa. Säsongen gick och tog slut. Två dagar efter sista matchen uttalade sig Tavares så här om sin situation:

“This is obviously where I hope to be. I’ve always stated that. But obviously, I have some time to think about my situation and go from there. … It’s been first class since I’ve gotten here. I’ll obviously have to take some time and figure out what I want to do and go from there.”

This.Is.Obviously.Where.I.Hope.To.Be.

Kanske borde han aldrig sagt den där första meningen.

För detta tolkade gemene Islanderssupporter som att det inte var någon fara på taket. Att han dessutom vid trade deadline hade vädjat till Garth Snow att inte bli bortbytt var ytterligare ett tecken på att kaptenen var här för att styra skutan vidare.

När 1 juli började närma sig så smått och ingen påskrift ännu var gjord började Islanders ägare, Scott Malkin, skruva på sig lite lätt bekymrat. Han tänkte att klubben måste agera för att något skall hända. Sagt och gjort. Gamle backupkeepern Garth Snow, som under sina 12 år som GM gjort sig ökänd för att inte lyckas göra Islanders tillräckligt slagkraftigt, fick kicken och in kom istället gudfadern Lou Lamoriello. Den gode Lou fick sedan en fin möjlighet till uppgradering även på coachsidan då han plockade in nyblivna mästarcoachen Barry Trotz. Islanders hade I och med detta gjort mesta möjliga i hopp om sin kaptens underskrift.

Med allt detta sammantaget i beaktande så väljer John Tavares att inte bara lämna New York Islanders, han gör det alltså dessutom utan att klubben fått en chans att få något i utbyte. Med den bakgrunden så går Islanders fans bananas på diverse sociala medier. Inget konstigt med det. Alla fans som år ut och år in spenderar massvis med tid och pengar på att stötta sitt lag får denna spottloska rakt i ansiktet av sin kapten, som man försvarat så många gånger från hånfulla och avundsjuka fans från alla andra håll i ligan.

Vi förstår att han nu får chansen att leva sin barndomsdröm. Ingen hade unnat honom det mer än vi Islandersfans. Om han bara hade varit ärlig. Om han åtminstone gav någonting tillbaka.

Vi är besvikna nu. Vi hittar mängder av brister i Tavares spel nu. Vi är i förnekelse nu. Vi är frustrerade nu. I morgon är en annan dag. Vi vet hur framtiden ser ut nu, vad vi har att jobba med. Det kommer bli bra igen. Ilskan kommer lägga sig. Hoppas bara alla ni som skakar på huvudet åt Islandersfansens raseri idag har lite mer förståelse i morgon.

braden

The movie ”Slap Shot”, directed by George Roy Hill. Seen here, Michael Ontkean as Ned Braden of the Charlestown Chiefs hockey team, does an impromptu striptease during a game and skates off with the Federal League championship trophy. Credit: © 1977 Universal Pictures / Courtesy: Pyxurz.

Det råder fotbollsfeber i stora delar av landet, och många är de som lever i villfarelsen av att vi är mitt uppe i en festlig midsommarhelg. Vad gäller festligheterna har de förvisso helt rätt, dock har högtiden visat sig vara en helt annan.

Självaste jultomten har nämligen anlänt med vansinnigt fina klappar vid tre tillfällen den senaste tiden och nog fan känns det som julafton mitt i juni! Det är ju att konstatera det uppenbara när man spaltar upp dessa, men euforin känner inga gränser och jag smaskar gärna i mig lite mer av den välkomponerade grytan – here we go!

  1. Uncle Lou. Jag måste säga att jag fullkomligt älskar hur man på tokamerikanskt manér väljer att först utse herr Lamoriello till President of Hockey Operations med befogenhet att topprida Snömannen och som därefter ganska omgående även kröner sig själv till GM. Jag har aldrig tillhört de som mest högljutt krävt Garths avgång, men den nytillträdde gamle stöten har redan levererat fler handlingskraftiga åtgärder än vad Snow grejat på 10-talet år. Hur länge sedan var det man hörde spekulationer om toppnamn som Karlsson, Pacioretty och Panarin på g till Islanders? Aldrig under min livstid – man har snarare famlat efter Rolstons, Berniers och Conachers och endast vid ett par tillfällen hoppats lite mer på förhandlingsrätter med göbbar som Ehrhoff och Boyle. De vägrade genast och högljutt att skriva på för klubben, kanske iofs delvis för att de båda har visat sig vara riktiga rövskägg. Tack tomten för denna något hårda, kantiga men jävligt handlingskraftiga klapp.
  2. Ny head coach. Som lök på laxen bjöd veckorna efter Lou’s tillträde på en rad spekulationer om vem som skulle tillsättas som head coach, då det tidigt stod klart att Doug Weights skita-i-defensiven-och-aldrig-blocka-skott-hockey inte skulle falla i god jord hos den hårdnackade gubben. Några surrade om Scott Stevens, som med sin hyfsat stenhårda aura och koppling till Lou skulle kunnat vara ett lämpligt alternativ, andra kikade mot Rangers komposthög i form av Alain Vigneault. Den sistnämnde kändes i mina ögon allt annat än fräsch, och hade inte alls passat in i vår formidabla talangpool som ju innehåller de finaste exemplaren av braxar, mörtar och laxar hockeyvärlden kan finna. Farbror Lou valde istället att gå på det absolut finaste köttstycket han kunde finna – nämligen en gravt underbetald, tillika nybliven Stanley Cup-mästare i Washingtons Barry Trotz. Ägarna till den franchisen är lika coach-givmilda som Tom Wilson är intelligent och sympatisk, och därmed gavs en öppning. Lou tog den och vi sitter idag på Juldagen den 23 juni med Barry f*ckin’ Trotz som huvudtränare. Wow. Jättestort tack till tomten för en till klapp av högsta värde. 
  3. Draftens första runda. Sett till fjolårssäsongen finns det ju ett par, 7-8 rejäla brister i lagbygget. Därför var det många med mig som satte sina surt förvärvade sparslantar på att Lou och grabbarna skulle trejda bort något av sitt 11:e & 12:e pick i årets draft (vårt eget och Calgarys iom Hamonic-trejden). Draften började som förväntat, med Dahlin som given etta och Svechnikov (uttalades iofs ”Smechnikov” av Canes vid valet). Därefter följde Canadiens som istället för hästar som Zedina eller Tkachuk valde centern Jesperi Kotkaniemi, med betydligt mildare framtoning. Jag är för dåligt insatt i finska ligan och den gode Jesperi, men nog fan var det kul att se hur överraskat svinlacks många av de tillresta Canadiensfansen blev. Därefter följde några omgångar av ganska väntande positionspick, där tex 12:e rankade centern Barret Hayton gick redan som femma till Arizona. Där och då började man ju fatta att det skulle finnas godis kvar till våra picks som 11:a och 12:a. Men inte min vildaste fantasi hade jag vågat hoppas på att Rags skulle lägga ett draft-ägg modell större och välja den unge Kravtsov från Traktor Chelyabinsk på 9:e positionen. Det öppnade upp för att vi skulle få antingen två jävligt vassa backar, alternativt det som faktiskt blev utfallet:

11th pick – Oliver Wahlstrom, RW, USA U-18 (USHL). Till att börja med fick vi det 9-årige Youtube-fenomenet Wahlstrom, som i sändning jämfördes med – Ovechkin. Ett helt ok tak för den till synes målmedvetne och mogne Wahlstrom – väl införstådd med sina svagheter utan puck men med ett härligt confidence i sitt skott och offensiva uppsida. Har detta år centrats av lillebror Hughes som väntas gå etta i nästa draft och hängt inte mindre än 48 kassar och totalt 94 poäng på 62 matcher. Vilken galen utdelning på elftepositionen!

12th pick – Noah Dobson, D, Acadie-Bathurst (QMJHL). Efter att pulsen knappt dämpat sig till 150 pumpar i minuten var det dags igen. På tavlan fanns av många 6:e rankade Noah Dobson, en tvåvägsspelande arbetshäst som spelade i snitt 30 minuter per match när hans lag krönte säsongen med en seger i Memorial Cup. En rightare som både kan flytta puck och motspelare smakar inget mindre än fågel i detta läge. Tack som fan tomten!

Totalt sett inte mindre än fyra rackarns fina klappar har levererats till oss svältfödda Islandersfans. Och vet ni vad – den finaste av klappar är fortfarande vår att få, ty ikväll skrinnar självaste jultomten ut på isen i Nassau Veterans Memorial Coliseum – tar långsamt av sig tomtedräkten tills han skrinnar runt i bara mässingen och pungskydd på bästa Ned Braden-manér och till slut vrålar:

”JAG ÄR KLAR!”

Jultomten är rimligtvis ingen mindre än vår frälsare John motherf*ckin’ Tavares. 8yrs x 10mill. Segern är vår.

//Massetyson.

Statement from yours truly

Postat: 11 april, 2018 av Magnus i Okategoriserade

Kära Islandersfans,

Återigen tvingas vi ställa oss frågan vi inte vill ställa, den här tiden på året. Vad gick snett denna gång? Efter två av organisationens bästa år på länge, 2014-16, har skutan nu vänt riktning med två raka säsonger utan framgång. När avgörandet i 2016 års första slutspelsrunda fälldes, kände jag, och säkert många med mig, att vi äntligen hade ett slagkraftigt lag för framtiden.

Men tappet av tre viktiga karaktärspelare under sommaruppehållet 2016 verkar haft större påverkan på dynamiken än vad en del förutspått, framförallt organisationsledningen. Tittar man på ersättarna så borde verkligen resultat kunna uppnås, men oförmågan att få ut den potential som vissa spelare besitter har blivit förödande.

På målvaktssidan har laget nu lutat sig mot samma tandem i ett par år. Stabiliteten och framförallt jämnheten har försämrats markant under den gångna säsongen. Där man tidigare kände sig trygg med sista utpostens agerande är man numera otrygg.

Många hävdar att målvakternas insats påverkats negativt av försvarets agerande, vilket faktiskt är en starkt bidragande orsak till denna otrygghet. Avsaknaden av spelförståelse har ibland varit förbluffande, speciellt förmågan att värdera och avväga när och hur man som försvarare skall anfalla respektive hålla igen offensivt. Alldeles för många ”odd-man rushes” mot eget mål har resulterat negativt.

Skall vi istället titta på ljusglimtarna, de som ändå fanns. Vi har åtminstone sju forwards som inte behöver skämmas på isen. Även om de inte presterar på topp i varje byte eller varje match så är de tillräckligt hemma i sina roller för att få ett godkänt betyg i år. Jag pratar om våra topp sex forwards samt vår bästa defensiva forward, tillika center i fjärdelinan. Dessa spelare har enligt mig gjort tillräckligt för att, utan vidare fördjupning, förtjäna en ny säsong i blått och orange. Det finns dock även bland anfallarna ett par stora besvikelser. Spelare som förmodligen inte hittat sin roll inom laget, kanske förstår man den inte eller så passar den inte spelartypen. En del spelare glimtar till stundtals, vilket får mig att tänka att det bara är något litet som saknas för att det skall bli ett permanent anfallsvapen. Kanske en annan kedjekamrat eller i en annan roll.

Vems är då ansvaret för att just få ut spelarnas rätta potential? Enligt många så är det coachens jobb. För spela hockey kan alla som tagit sig till denna nivå. Coachens främsta mål måste vara att få spelarna att förstå deras roll i det spelsystem som coachen förespråkar. Annars slarvar man ju bort spelarnas egenskaper. Det är också coachens roll att faktiskt se i vilken roll varje enskild spelare passar bäst och snabbt rätta till de eventuella brister man upptäcker hos spelare som antingen inte förstått sin roll eller inte kan utföra den uppgift man är satt att göra. Om coachen fallerar i denna arbetsuppgift så bör man överväga coachens lämplighet. Antingen ser coachen inte bristerna eller så misslyckas han att förmedla handlingsplanen för att åtgärda bristerna.

Hur ser då framtiden ut? En del frågetecken behöver rätas ut innan en mer detaljerad analys kan göras. Men generellt så kommer förändringar vara nödvändiga. Vi väntar alla på vår kaptens stora beslut i sommar och om vi leker med tanken att han försvinner så behöver vi plocka in nytt friskt blod anfallsmässigt. Kanske kan det bli i form av vårt förstarundeval 2016, kanske någon på free agent- marknaden. På målvaktssidan har vi ett utgående kontrakt att ta ställning till, förlänga eller ej. Hur ser egentligen återväxten ut på den sidan? Kanske inte så ljus som vi ibland lurar oss att tro. Man får hoppas att det finns en tydlig plan från organisationen om hur de vill att det skall se ut nästa säsong. Detsamma gäller ju även försvaret. Ett utgående kontrakt där men skillnaden i detta fall är att vi har en del intressanta spelare som knackar på dörren underifrån. Med tanke på denna lagdels mindre smickrande facit i år så hoppas man på en del förändringar här.

Sista, men ack så viktiga biten. Gruppen. #NYISE. Vi tappra fantaster som år ut och år in sliter vårt numera gråare och gråare hår. Som vrålar ut vår lycka efter ett gössigt mål av världens bästa lag, eller mer diskret väljer sina uttryck av glädje i ett återhållsamt sådärja!

Hur ser vår framtid ut? Vad vill vi göra med gruppen? Vad skall fokus ligga på? Saknas det något? Är toppen nådd? Kommer vi kunna hålla uppe intresset? Många frågor, varav en del kanske redan har ett självklart svar. Men är det något ni känner så var inte rädda att ta upp det i gruppen. Kan vara precis vad som helst, bara det har med själva gruppen eller laget att göra. Diskussioner är alltid av godo. Ingen mår bra av att tyst låta sig kvävas av massan bara för att man inte tror ens fråga är viktig.

Hoppas ni alla får en riktigt bra sommar nu! Må väl!

EN EPISK KVÄLL MED EXTRA ALLT

Postat: 25 januari, 2018 av Magnus i Okategoriserade

Äntligen!!

For an English version click here

Januari 2014. Ett nyfiket och förväntansfullt gäng samlas kring T-centralen i Stockholm. Vissa har åkt från Norrland, andra från Skåne. En del har tagit bussen från någon förort, någon har kommit med tåget från västkusten. Alla är på gott humör samtidigt som nervositeten börjar närma sig. Vilka är de andra? Trots att man pratats vid på nätet vet man ju inte så mycket om hur de är och om man skall känna igen dom. Men så kommer man på sig själv, vi är ju alla Islanderssupportrar så vad kan gå fel?

En magisk kväll och ett bortdömt Vanek-mål senare så var resan inledd. En resa mot en oförglömlig stund. Mot en segerns sötma, som dock skulle dröja fyra år innan vi fick chansen att smaka på.

Längs resan träffade vi en legendar när Tommy Söderström så generöst bjöd på sig själv och sina minnen. Frågorna fullkomligt haglade i rummet när den före detta världsmålvakten gästade oss 2015. Tommy behöll dock lugnet, visade klass och svarade tålmodigt på allt vi ville veta.

Tommy Söderström gästade oss 2015

En annan världsberömd spelare som vi stötte på 2017 var Börje Salming. Vi var dock snälla mot honom och nöjde oss med ett handslag och ett foto.

Linus och Börje

Vi fick under sju olika tillfällen, under stora känslomässiga berg-o-dalbanor, bevittna Islanders oförmåga att ta två poäng. Detta trots ledningar med 3-0, diverse nidramsor mot motståndarlagen och gemensamma försök att tjöta in pucken framför TV-apparaterna. Ändå var facit 0-5-2 inför denna, den åttonde träffen. Nu satte vi allt på ett kort, hatderby mot ärkerivalen från Manhattan.

Historien hade skapat en monumental, med betoning på mental, uppförsbacke för supporterskaran. Men detta skulle komma att bli kvällen då vi trasade sönder Rangers och fick förbannelsen bruten.

O’Learys klassiska grönvitrutiga bordsdukar ihop med dess blandade Bostonmemorabilia på väggarna fick deltagarna att känna sig hemmastadda. Många kända ansikten blandades med ett par nya och för några hade förberedelserna startat redan någon timme tidigare med öl i hotellbaren på Post Hotell.

Där fick undertecknad frågan av en gäst från ett utomstående sällskap om hur det gått i matchen. Men när vederbörande fick syn på Islanderströjan så kom kommentaren ”Nej, det är ju inte hockey” som ett slag i ansiktet. Hade hela scenen utspelas på isen hade handskarna varit kastade för länge sedan. Nu fick man istället bita tungan blodig men däremot jubla inombords då den desillusionerade töntens Frölunda låg under mot Brynäs.

Tretton av världens bästa soffcoacher inledde träffen med sedvanliga diskussioner kring viktiga frågeställningar såsom huruvida Thomas Greiss mediokra spel under säsongen påverkats av alla skriverier under World Cup efter att han gillat en bild på Instagram där Hillary Clinton jämställdes med Hitler.

Efter inmundigande av kökets bästa och ett efterföljande sylvasst quiz signerat Mattias Lunde var det så dags för nedsläpp mot laget vi alla älskar att hata.

Joakim

Rangers uppenbara rädsla att låta sin egenutnämnda ”kung” åter bli utspelad mot Halak innebar att man ställde sin avdankade andramålis i kassen. Men föga hjälpte det. Efter ”Mat Barzal Show” och fem insläppta tvingades hemmalaget att plocka in Lunkan till stort jubel i salongen.

Fullt jubel

Trots stor ledning och euforisk stämning vågade man inte riktigt ta ut någon seger i förskott med tanke på vad vi upplevt vid tidigare träffar. Men denna gång kunde inget stoppa oss. High fives flög genom rummet. Spontan allsång stämde upp om vad vi verkligen tycker om motståndarna. Tweets förmedlades om att trägen vinner och våra amerikanska supportervänner var inte sena att gratulera.

Islandersfansen tog över stället

Känslan att kunna lämna lokalen efter match med ett segerrus likt detta är något vi alla suktat efter under så lång tid. Att komma ut och få möta den krispiga Göteborgsluften med ett leende på läpparna, vilken upplevelse! Inte ens den mest välregisserade Disneyfilm hade kunnat frambringa en större feelgoodkänsla. NHL-Sveriges kanske mest passionerade supportergrupp fick till slut lön för mödan och frågar du vem som helst som var med så var det väl värt väntan.