Arkiv för kategori ‘Okategoriserade’

Tavares, en badguy?

Postat: 2 juli, 2018 av Magnus i Okategoriserade

John Tavares, en Islandersikon, ofta kallad GOD, DAD eller GOAT av sina fans på Long Island tog igår det definitiva beslutet att lämna klubben som draftade honom, som lyfte upp honom till den superstar han idag är. Fansen rasar och jag skall försöka förklara varför.

Tavares är från Mississauga, en förstad till Toronto, och han har aldrig hymlat med att Toronto är hemma för honom. Samtidigt har han under sina år på Long Island tagit till sig omgivningen på ön, likt ett andra hem. Man kan spekulera i om hur förtjust han egentligen blev av att laget flyttade in till Brooklyn för ett par säsonger sedan, men det kommer för alltid förbli spekulationer såvida Tavares själv inte går ut med en transparent summering av sina år i Islanders.

När Tavares för ett år sedan gick in på sitt sista kontraktsår med Islanders förväntades han, som större stjärnor oftast gör, förlänga med klubben. Väldigt sällan ställs spelare av Tavares kaliber kontraktslösa utan det brukar handla om trejder då de byter klubbar. Inget nytt kontrakt skrevs dock och på frågor om varför så uttalade sig Tavares om att han ännu inte känt någon stress över att signa. Säsongen gick och tog slut. Två dagar efter sista matchen uttalade sig Tavares så här om sin situation:

“This is obviously where I hope to be. I’ve always stated that. But obviously, I have some time to think about my situation and go from there. … It’s been first class since I’ve gotten here. I’ll obviously have to take some time and figure out what I want to do and go from there.”

This.Is.Obviously.Where.I.Hope.To.Be.

Kanske borde han aldrig sagt den där första meningen.

För detta tolkade gemene Islanderssupporter som att det inte var någon fara på taket. Att han dessutom vid trade deadline hade vädjat till Garth Snow att inte bli bortbytt var ytterligare ett tecken på att kaptenen var här för att styra skutan vidare.

När 1 juli började närma sig så smått och ingen påskrift ännu var gjord började Islanders ägare, Scott Malkin, skruva på sig lite lätt bekymrat. Han tänkte att klubben måste agera för att något skall hända. Sagt och gjort. Gamle backupkeepern Garth Snow, som under sina 12 år som GM gjort sig ökänd för att inte lyckas göra Islanders tillräckligt slagkraftigt, fick kicken och in kom istället gudfadern Lou Lamoriello. Den gode Lou fick sedan en fin möjlighet till uppgradering även på coachsidan då han plockade in nyblivna mästarcoachen Barry Trotz. Islanders hade I och med detta gjort mesta möjliga i hopp om sin kaptens underskrift.

Med allt detta sammantaget i beaktande så väljer John Tavares att inte bara lämna New York Islanders, han gör det alltså dessutom utan att klubben fått en chans att få något i utbyte. Med den bakgrunden så går Islanders fans bananas på diverse sociala medier. Inget konstigt med det. Alla fans som år ut och år in spenderar massvis med tid och pengar på att stötta sitt lag får denna spottloska rakt i ansiktet av sin kapten, som man försvarat så många gånger från hånfulla och avundsjuka fans från alla andra håll i ligan.

Vi förstår att han nu får chansen att leva sin barndomsdröm. Ingen hade unnat honom det mer än vi Islandersfans. Om han bara hade varit ärlig. Om han åtminstone gav någonting tillbaka.

Vi är besvikna nu. Vi hittar mängder av brister i Tavares spel nu. Vi är i förnekelse nu. Vi är frustrerade nu. I morgon är en annan dag. Vi vet hur framtiden ser ut nu, vad vi har att jobba med. Det kommer bli bra igen. Ilskan kommer lägga sig. Hoppas bara alla ni som skakar på huvudet åt Islandersfansens raseri idag har lite mer förståelse i morgon.

Annonser
braden

The movie ”Slap Shot”, directed by George Roy Hill. Seen here, Michael Ontkean as Ned Braden of the Charlestown Chiefs hockey team, does an impromptu striptease during a game and skates off with the Federal League championship trophy. Credit: © 1977 Universal Pictures / Courtesy: Pyxurz.

Det råder fotbollsfeber i stora delar av landet, och många är de som lever i villfarelsen av att vi är mitt uppe i en festlig midsommarhelg. Vad gäller festligheterna har de förvisso helt rätt, dock har högtiden visat sig vara en helt annan.

Självaste jultomten har nämligen anlänt med vansinnigt fina klappar vid tre tillfällen den senaste tiden och nog fan känns det som julafton mitt i juni! Det är ju att konstatera det uppenbara när man spaltar upp dessa, men euforin känner inga gränser och jag smaskar gärna i mig lite mer av den välkomponerade grytan – here we go!

  1. Uncle Lou. Jag måste säga att jag fullkomligt älskar hur man på tokamerikanskt manér väljer att först utse herr Lamoriello till President of Hockey Operations med befogenhet att topprida Snömannen och som därefter ganska omgående även kröner sig själv till GM. Jag har aldrig tillhört de som mest högljutt krävt Garths avgång, men den nytillträdde gamle stöten har redan levererat fler handlingskraftiga åtgärder än vad Snow grejat på 10-talet år. Hur länge sedan var det man hörde spekulationer om toppnamn som Karlsson, Pacioretty och Panarin på g till Islanders? Aldrig under min livstid – man har snarare famlat efter Rolstons, Berniers och Conachers och endast vid ett par tillfällen hoppats lite mer på förhandlingsrätter med göbbar som Ehrhoff och Boyle. De vägrade genast och högljutt att skriva på för klubben, kanske iofs delvis för att de båda har visat sig vara riktiga rövskägg. Tack tomten för denna något hårda, kantiga men jävligt handlingskraftiga klapp.
  2. Ny head coach. Som lök på laxen bjöd veckorna efter Lou’s tillträde på en rad spekulationer om vem som skulle tillsättas som head coach, då det tidigt stod klart att Doug Weights skita-i-defensiven-och-aldrig-blocka-skott-hockey inte skulle falla i god jord hos den hårdnackade gubben. Några surrade om Scott Stevens, som med sin hyfsat stenhårda aura och koppling till Lou skulle kunnat vara ett lämpligt alternativ, andra kikade mot Rangers komposthög i form av Alain Vigneault. Den sistnämnde kändes i mina ögon allt annat än fräsch, och hade inte alls passat in i vår formidabla talangpool som ju innehåller de finaste exemplaren av braxar, mörtar och laxar hockeyvärlden kan finna. Farbror Lou valde istället att gå på det absolut finaste köttstycket han kunde finna – nämligen en gravt underbetald, tillika nybliven Stanley Cup-mästare i Washingtons Barry Trotz. Ägarna till den franchisen är lika coach-givmilda som Tom Wilson är intelligent och sympatisk, och därmed gavs en öppning. Lou tog den och vi sitter idag på Juldagen den 23 juni med Barry f*ckin’ Trotz som huvudtränare. Wow. Jättestort tack till tomten för en till klapp av högsta värde. 
  3. Draftens första runda. Sett till fjolårssäsongen finns det ju ett par, 7-8 rejäla brister i lagbygget. Därför var det många med mig som satte sina surt förvärvade sparslantar på att Lou och grabbarna skulle trejda bort något av sitt 11:e & 12:e pick i årets draft (vårt eget och Calgarys iom Hamonic-trejden). Draften började som förväntat, med Dahlin som given etta och Svechnikov (uttalades iofs ”Smechnikov” av Canes vid valet). Därefter följde Canadiens som istället för hästar som Zedina eller Tkachuk valde centern Jesperi Kotkaniemi, med betydligt mildare framtoning. Jag är för dåligt insatt i finska ligan och den gode Jesperi, men nog fan var det kul att se hur överraskat svinlacks många av de tillresta Canadiensfansen blev. Därefter följde några omgångar av ganska väntande positionspick, där tex 12:e rankade centern Barret Hayton gick redan som femma till Arizona. Där och då började man ju fatta att det skulle finnas godis kvar till våra picks som 11:a och 12:a. Men inte min vildaste fantasi hade jag vågat hoppas på att Rags skulle lägga ett draft-ägg modell större och välja den unge Kravtsov från Traktor Chelyabinsk på 9:e positionen. Det öppnade upp för att vi skulle få antingen två jävligt vassa backar, alternativt det som faktiskt blev utfallet:

11th pick – Oliver Wahlstrom, RW, USA U-18 (USHL). Till att börja med fick vi det 9-årige Youtube-fenomenet Wahlstrom, som i sändning jämfördes med – Ovechkin. Ett helt ok tak för den till synes målmedvetne och mogne Wahlstrom – väl införstådd med sina svagheter utan puck men med ett härligt confidence i sitt skott och offensiva uppsida. Har detta år centrats av lillebror Hughes som väntas gå etta i nästa draft och hängt inte mindre än 48 kassar och totalt 94 poäng på 62 matcher. Vilken galen utdelning på elftepositionen!

12th pick – Noah Dobson, D, Acadie-Bathurst (QMJHL). Efter att pulsen knappt dämpat sig till 150 pumpar i minuten var det dags igen. På tavlan fanns av många 6:e rankade Noah Dobson, en tvåvägsspelande arbetshäst som spelade i snitt 30 minuter per match när hans lag krönte säsongen med en seger i Memorial Cup. En rightare som både kan flytta puck och motspelare smakar inget mindre än fågel i detta läge. Tack som fan tomten!

Totalt sett inte mindre än fyra rackarns fina klappar har levererats till oss svältfödda Islandersfans. Och vet ni vad – den finaste av klappar är fortfarande vår att få, ty ikväll skrinnar självaste jultomten ut på isen i Nassau Veterans Memorial Coliseum – tar långsamt av sig tomtedräkten tills han skrinnar runt i bara mässingen och pungskydd på bästa Ned Braden-manér och till slut vrålar:

”JAG ÄR KLAR!”

Jultomten är rimligtvis ingen mindre än vår frälsare John motherf*ckin’ Tavares. 8yrs x 10mill. Segern är vår.

//Massetyson.

Statement from yours truly

Postat: 11 april, 2018 av Magnus i Okategoriserade

Kära Islandersfans,

Återigen tvingas vi ställa oss frågan vi inte vill ställa, den här tiden på året. Vad gick snett denna gång? Efter två av organisationens bästa år på länge, 2014-16, har skutan nu vänt riktning med två raka säsonger utan framgång. När avgörandet i 2016 års första slutspelsrunda fälldes, kände jag, och säkert många med mig, att vi äntligen hade ett slagkraftigt lag för framtiden.

Men tappet av tre viktiga karaktärspelare under sommaruppehållet 2016 verkar haft större påverkan på dynamiken än vad en del förutspått, framförallt organisationsledningen. Tittar man på ersättarna så borde verkligen resultat kunna uppnås, men oförmågan att få ut den potential som vissa spelare besitter har blivit förödande.

På målvaktssidan har laget nu lutat sig mot samma tandem i ett par år. Stabiliteten och framförallt jämnheten har försämrats markant under den gångna säsongen. Där man tidigare kände sig trygg med sista utpostens agerande är man numera otrygg.

Många hävdar att målvakternas insats påverkats negativt av försvarets agerande, vilket faktiskt är en starkt bidragande orsak till denna otrygghet. Avsaknaden av spelförståelse har ibland varit förbluffande, speciellt förmågan att värdera och avväga när och hur man som försvarare skall anfalla respektive hålla igen offensivt. Alldeles för många ”odd-man rushes” mot eget mål har resulterat negativt.

Skall vi istället titta på ljusglimtarna, de som ändå fanns. Vi har åtminstone sju forwards som inte behöver skämmas på isen. Även om de inte presterar på topp i varje byte eller varje match så är de tillräckligt hemma i sina roller för att få ett godkänt betyg i år. Jag pratar om våra topp sex forwards samt vår bästa defensiva forward, tillika center i fjärdelinan. Dessa spelare har enligt mig gjort tillräckligt för att, utan vidare fördjupning, förtjäna en ny säsong i blått och orange. Det finns dock även bland anfallarna ett par stora besvikelser. Spelare som förmodligen inte hittat sin roll inom laget, kanske förstår man den inte eller så passar den inte spelartypen. En del spelare glimtar till stundtals, vilket får mig att tänka att det bara är något litet som saknas för att det skall bli ett permanent anfallsvapen. Kanske en annan kedjekamrat eller i en annan roll.

Vems är då ansvaret för att just få ut spelarnas rätta potential? Enligt många så är det coachens jobb. För spela hockey kan alla som tagit sig till denna nivå. Coachens främsta mål måste vara att få spelarna att förstå deras roll i det spelsystem som coachen förespråkar. Annars slarvar man ju bort spelarnas egenskaper. Det är också coachens roll att faktiskt se i vilken roll varje enskild spelare passar bäst och snabbt rätta till de eventuella brister man upptäcker hos spelare som antingen inte förstått sin roll eller inte kan utföra den uppgift man är satt att göra. Om coachen fallerar i denna arbetsuppgift så bör man överväga coachens lämplighet. Antingen ser coachen inte bristerna eller så misslyckas han att förmedla handlingsplanen för att åtgärda bristerna.

Hur ser då framtiden ut? En del frågetecken behöver rätas ut innan en mer detaljerad analys kan göras. Men generellt så kommer förändringar vara nödvändiga. Vi väntar alla på vår kaptens stora beslut i sommar och om vi leker med tanken att han försvinner så behöver vi plocka in nytt friskt blod anfallsmässigt. Kanske kan det bli i form av vårt förstarundeval 2016, kanske någon på free agent- marknaden. På målvaktssidan har vi ett utgående kontrakt att ta ställning till, förlänga eller ej. Hur ser egentligen återväxten ut på den sidan? Kanske inte så ljus som vi ibland lurar oss att tro. Man får hoppas att det finns en tydlig plan från organisationen om hur de vill att det skall se ut nästa säsong. Detsamma gäller ju även försvaret. Ett utgående kontrakt där men skillnaden i detta fall är att vi har en del intressanta spelare som knackar på dörren underifrån. Med tanke på denna lagdels mindre smickrande facit i år så hoppas man på en del förändringar här.

Sista, men ack så viktiga biten. Gruppen. #NYISE. Vi tappra fantaster som år ut och år in sliter vårt numera gråare och gråare hår. Som vrålar ut vår lycka efter ett gössigt mål av världens bästa lag, eller mer diskret väljer sina uttryck av glädje i ett återhållsamt sådärja!

Hur ser vår framtid ut? Vad vill vi göra med gruppen? Vad skall fokus ligga på? Saknas det något? Är toppen nådd? Kommer vi kunna hålla uppe intresset? Många frågor, varav en del kanske redan har ett självklart svar. Men är det något ni känner så var inte rädda att ta upp det i gruppen. Kan vara precis vad som helst, bara det har med själva gruppen eller laget att göra. Diskussioner är alltid av godo. Ingen mår bra av att tyst låta sig kvävas av massan bara för att man inte tror ens fråga är viktig.

Hoppas ni alla får en riktigt bra sommar nu! Må väl!

EN EPISK KVÄLL MED EXTRA ALLT

Postat: 25 januari, 2018 av Magnus i Okategoriserade

Äntligen!!

For an English version click here

Januari 2014. Ett nyfiket och förväntansfullt gäng samlas kring T-centralen i Stockholm. Vissa har åkt från Norrland, andra från Skåne. En del har tagit bussen från någon förort, någon har kommit med tåget från västkusten. Alla är på gott humör samtidigt som nervositeten börjar närma sig. Vilka är de andra? Trots att man pratats vid på nätet vet man ju inte så mycket om hur de är och om man skall känna igen dom. Men så kommer man på sig själv, vi är ju alla Islanderssupportrar så vad kan gå fel?

En magisk kväll och ett bortdömt Vanek-mål senare så var resan inledd. En resa mot en oförglömlig stund. Mot en segerns sötma, som dock skulle dröja fyra år innan vi fick chansen att smaka på.

Längs resan träffade vi en legendar när Tommy Söderström så generöst bjöd på sig själv och sina minnen. Frågorna fullkomligt haglade i rummet när den före detta världsmålvakten gästade oss 2015. Tommy behöll dock lugnet, visade klass och svarade tålmodigt på allt vi ville veta.

Tommy Söderström gästade oss 2015

En annan världsberömd spelare som vi stötte på 2017 var Börje Salming. Vi var dock snälla mot honom och nöjde oss med ett handslag och ett foto.

Linus och Börje

Vi fick under sju olika tillfällen, under stora känslomässiga berg-o-dalbanor, bevittna Islanders oförmåga att ta två poäng. Detta trots ledningar med 3-0, diverse nidramsor mot motståndarlagen och gemensamma försök att tjöta in pucken framför TV-apparaterna. Ändå var facit 0-5-2 inför denna, den åttonde träffen. Nu satte vi allt på ett kort, hatderby mot ärkerivalen från Manhattan.

Historien hade skapat en monumental, med betoning på mental, uppförsbacke för supporterskaran. Men detta skulle komma att bli kvällen då vi trasade sönder Rangers och fick förbannelsen bruten.

O’Learys klassiska grönvitrutiga bordsdukar ihop med dess blandade Bostonmemorabilia på väggarna fick deltagarna att känna sig hemmastadda. Många kända ansikten blandades med ett par nya och för några hade förberedelserna startat redan någon timme tidigare med öl i hotellbaren på Post Hotell.

Där fick undertecknad frågan av en gäst från ett utomstående sällskap om hur det gått i matchen. Men när vederbörande fick syn på Islanderströjan så kom kommentaren ”Nej, det är ju inte hockey” som ett slag i ansiktet. Hade hela scenen utspelas på isen hade handskarna varit kastade för länge sedan. Nu fick man istället bita tungan blodig men däremot jubla inombords då den desillusionerade töntens Frölunda låg under mot Brynäs.

Tretton av världens bästa soffcoacher inledde träffen med sedvanliga diskussioner kring viktiga frågeställningar såsom huruvida Thomas Greiss mediokra spel under säsongen påverkats av alla skriverier under World Cup efter att han gillat en bild på Instagram där Hillary Clinton jämställdes med Hitler.

Efter inmundigande av kökets bästa och ett efterföljande sylvasst quiz signerat Mattias Lunde var det så dags för nedsläpp mot laget vi alla älskar att hata.

Joakim

Rangers uppenbara rädsla att låta sin egenutnämnda ”kung” åter bli utspelad mot Halak innebar att man ställde sin avdankade andramålis i kassen. Men föga hjälpte det. Efter ”Mat Barzal Show” och fem insläppta tvingades hemmalaget att plocka in Lunkan till stort jubel i salongen.

Fullt jubel

Trots stor ledning och euforisk stämning vågade man inte riktigt ta ut någon seger i förskott med tanke på vad vi upplevt vid tidigare träffar. Men denna gång kunde inget stoppa oss. High fives flög genom rummet. Spontan allsång stämde upp om vad vi verkligen tycker om motståndarna. Tweets förmedlades om att trägen vinner och våra amerikanska supportervänner var inte sena att gratulera.

Islandersfansen tog över stället

Känslan att kunna lämna lokalen efter match med ett segerrus likt detta är något vi alla suktat efter under så lång tid. Att komma ut och få möta den krispiga Göteborgsluften med ett leende på läpparna, vilken upplevelse! Inte ens den mest välregisserade Disneyfilm hade kunnat frambringa en större feelgoodkänsla. NHL-Sveriges kanske mest passionerade supportergrupp fick till slut lön för mödan och frågar du vem som helst som var med så var det väl värt väntan.

ONE SUPER SIZED EPIC NIGHT

Postat: 24 januari, 2018 av Magnus i Okategoriserade

It’s January 2014. A curious and expectant crowd gathers at O’Learys Sports Restaurant located in the Stockholm Central Station. Some have traveled from Norrland in the north, others from Skåne in the south. Some have taken the bus from the suburbs and someone has arrived by train from the west coast. Everyone is in a good mood, still jitters begins to approach. Who are the others? Even though you have been chatting online, you don’t really know much about them and whether to recognize them. But then you think twice, we’re all Islanders fans so what can possibly go wrong?

A magic night and a disallowed Vanek goal later, the trip had begun. A journey towards an unforgettable moment. Towards the sweet taste of glory, yet it would take four years before we got the chance to have a sip of it.

Along the trip, we met legend Tommy Soderstrom whom so generously opened up sharing his memories from his Islanders days. The former world class goalkeeper hosted us in 2015 and we were sure to ask every single question we ever wanted to know the answer to about the team back in the mid 90’s. Tommy, however, kept calm, showed class and patiently responded to everything we wanted to know.

Me and Tommy Soderstrom back in 2015

In 2017 we bumped into another renowned former NHL star as Borje Salming was in the right place at the same time. However, this time we were kind enough to settle for a handshake and a photo opportunity.

Linus and BJ in 2017

Altogether we had to bite the bullet on seven different occasions witnessing the Islanders inability to win a single game on our meet ‘n’ greets. This although we once experienced a 3-0 lead, later blown. We tried boosting the team by performing mocking songs about the opposing teams and also joint attempts to verbally force the puck into the net. Nevertheless, the record was 0-5-2 entering game day and the eighth gathering. This time we went all in, picking a game against our biggest rivalry, the big bad wolf from Manhattan.

The history of defeats on game party nights had created a monumental, or rather mental, uphill struggle for the Swedish supporters. But this would be the night when we shredded the Rangers into rags and broke the curse.

O’Learys classic green & white tablecloths, together with its mixed Boston memorabilia hanging on the walls, made all participants to feel at home. Many famous faces were mixed with a couple of new ones and for some the preparations had already started an hour earlier with a beer in the hotel bar at Hotel Post.

I myself received a question there by a guest from an outside party, “what’s the score?” But when the person saw my Islanders jersey, he said ”Oh sorry, that’s not hockey”. The comment was a real blow and if the whole scenario had been taken place on the ice, the gloves would have been off for a long time ago. Instead I had to bite my tongue, but shortly thereafter I was still filled with joy as the disillusioned dork’s favorite team Frolunda was losing to Brynas in the SHL.

Thirteen of the world’s best couch coaches started the meeting with usual discussions on key issues such as whether Thomas Greiss mediocre play during the season were influenced by the fuzz during the World Cup after he liked an Instagram post where Hillary Clinton was portrayed as Hitler.

Following dinner of the best of what the kitchen could offer we all participated in a sharp-edged Islanders quiz created by Mattias Lunde. Then finally the time had come, face off against the team we all love to hate.

Joakim

Rangers apparent fear of letting their own ”king” once again being outplayed by Halak forced them to play their inept backup goalie. But it did not help. After the ”Mat Barzal Show” and five conceded goals the home team had to give Lundqvist a shot, to everyone’s delight in the lounge.

Crazy people

Despite the big lead and euphoric mood, no one really did want to take the W for granted, considering what we had experienced in previous meetings. But this time nothing could stop us. High fives were thrown across the room. Spontaneous songs broke out about what we really think about the opponents. Tweets were posted about how we finally got a win and our American fellow Islanders supporters were not late to congratulate us.

More crazy people

The feeling of being able to leave the room after a game with a victory rush, this is something we all sought after for so long. To face the crispy Gothenburg air with a smile on your lips, what an experience! Not even the most well-directed Disney picture could have left us with a greater feel-good feeling. The most passionate supporter groups of all of Sweden’s NHL fans finally got paid off for their patience and if you ask whoever involved, it was well worth the wait.

Finally!!

This week I had the opportunity of talking to the New York Islanders broadcaster, Brendan Burke. He told me interesting things about himself and his work. Also, a couple of fun facts that emerged along the interview. Read for instance about his longshot following graduation that paid off, big time.

 

I’m curious about your childhood. You were born in Milwaukee, WI, but your family moved to New Jersey when you were six. What memories do you have from that period?

I really don’t have a good memory so when it comes to my childhood I really have a tough time remembering much. But when we lived in Wisconsin my dad – a sports writer – was covering the Milwaukee Brewers, Green Bay Packers and the IHL’s Milwaukee Admirals. So I do remember tagging along with him at baseball games and hockey games. That was my first real exposure to hockey.

Did you practice any sports yourself as a kid?

In Wisconsin, kids learn to skate and play hockey at a young age. So I started skating at 3 or 4 years old and playing hockey shortly thereafter. So hockey has been a part of my life since I was a very little kid.

When I moved to New Jersey, I continued to play hockey at a pretty competitive level. That took up most of my free time on nights and weekends. I played all four years of high school and played on the club team at Ithaca College. So while I wasn’t playing hockey to help my broadcasting career, I have to imagine that it helped out quite a bit. 

Your father Don has a long record as a sports writer. How do you think that affected you in your career choice?

He has covered many sports and teams for few different newspapers. For a good portion of my childhood he was a beat reporter covering the New York Yankees. So as a kid I was afforded some great opportunities to spend time behind the scenes at Major League Baseball games. The experience that had the greatest impact on me was that I occasionally would be able to sit between the Yankees radio broadcasters while they called a game. It was that experience that sparked my interest – and ultimately love – for broadcasting.

You became the youngest broadcaster in the ECHL in 2006 when you began calling Wheeling Nailers games, only 22 years old. How did you get the job?

I got the job in Wheeling with a little bit of luck. The summer that I graduated from college, I had sent a demo tape and resume to every team in the ECHL and AHL (and a few more as well), regardless of whether or not they had a job opening. I didn’t hear back from very many of them and I was without a job as the season was approaching. Then the broadcaster in Wheeling left in late-September and instead of starting a full-blown search, they were impressed enough by my tape to interview me for the job and ultimately offer it to me.

Was it especially tough to take on a gig like that considering your age?

The job was challenging because I had never done it before but it was the perfect situation for me that I was able to feel my way through it the first year. Broadcasting is something that you get more and more comfortable with the more you do it. On top of that I was also in charge of the media and public relations for the team and I had no experience doing that.

It certainly sounds like quite a challenge. I guess it was a good time for picking up useful advice from colleagues around the league?

I certainly leaned on a lot of other guys in the ECHL that season to show me what to do. I also did some research and paid attention and tried to excel in that role because in the eyes of many, that part of the job is even more important than broadcasting.

What was your immediate reaction when the Islanders asked you to take over from Howie Rose?

My immediate reaction was total shock, even though by that point I was pretty confident that I was going to get the job. It has been a lifelong goal to get an NHL broadcasting job, but to get it in New York City (which is home to me) and to get it on television was a dream come true. I still pinch myself sometimes and it’s been a year.

Did you have to apply for the job or did the organization reach out to you? 

There is no job application but you need to submit your demo tape and make your interest in the job known. Much of that is handled by my agent in the initial stages and then once it progresses past that then I met with MSG for an interview. After that I recorded an audition by calling a game off a television monitor alongside Butch Goring. It was a process that took 2+ months, but obviously well worth it.

What was the reaction of your family to the news?

It was an emotional time for my entire family. Some of my favorite moments were telling people like my wife and my dad that I got the job. They are extremely proud of me and I am extremely grateful for all the help that they have given me along the way. I am well aware that I don’t get to this point by myself and those two have been my biggest supporters.

Could you talk us through a usual game day from your perspective?

Game days are fun and the culmination of a lot of work put in on non-game days. The day usually begins with reading newspaper articles and web sites from the outstanding journalists that cover the NHL. Then it’s on to morning skate where we watch practice and can talk with the players and coaches for both teams. After that it’s back home (or to the hotel) to put the finishing touches on my preparation and grab some lunch. We have a production meeting with the entire crew at 4:30pm (for a 7pm game). We eat dinner after that and have a rehearsal at about 6pm. Then we go on the air at 7 and have some fun.

Is there any post game assignments you need to finish before calling it a day, something that isn’t shown for the TV audience?

After we’re done with the postgame show, I am done. If we are not traveling I try and relax a little bit before diving back into work the next morning. If we are on the move then I will work on my prep for the next game on the plane ride.

Advanced stats have become very popular among fans these days. What are your thoughts about it? Is it something you use at all in your pre game preparations?

I am not against advanced stats but, like any stat, they don’t tell the whole story. So while I will look at them and do my best to understand what they measure I think the use of them in the broadcasting world is a very tricky line to walk. I think our viewers would rather hear the English translation as opposed to the numbers. So while you won’t hear me say that “Team A is has the second-best Corsi in the NHL at 54 percent”, you may hear me say “Team A is one of the best puck-possession teams in the league.”  But it is certainly something that is still evolving.  

About the arena situation, where do you think the Islanders will play their home games in the future?

I am as interested as everyone else to find out what is going to happen. I’m happy to be calling Islanders games no matter where they play.

How is it to work with Butch, Shannon, Rick and Stan? You seem to have a lot of fun together. Do you just meet at work or are you also seeing each other in your spare time sometimes?

We do have a lot of fun together and obviously during the season we spend a lot of time together, not just when we are working. We eat meals together, we sit next to each other on the plane, we watch practices together. We don’t really have much spare time during the season. During the summer is when we pretty much all go our separate ways. We travel and spend time with family so we certainly see each other less frequently. But we will still text from time to time and will grab lunch if the situation arises.

Finally, what do you do in your spare time? Are there any favorite activities on your days off?

My spare time now involves entirely around my kids. I have a 3-year-old daughter, Quinn, and a 5-month-old son, Liam. So I am on full-time dad duty during the summers. We like to travel and explore New York City, but as boring as it sounds that’s pretty much all I do.

BrBu2

BRENDAN BURKE

 

 

FIVE QUICK ONES

  • Football or Baseball? – I love them both – to broadcast and to watch.
  • Brooklyn or Manhattan? – I live in Brooklyn so I have to say Brooklyn, but I love Manhattan and get over there pretty frequently.
  • Blue or Orange? – Most of my wardrobe is blue.
  • Beer or Wine? – I’ve never had either. Shocking, I know.
  • Trade Deadline or Free Agent Frenzy? – Probably free agency because almost everyone is involved.

Supporterträff i Göteborg

Postat: 9 augusti, 2017 av Magnus i Okategoriserade

NHL: New York Islanders at New York Rangers

Säsongens enda officiella supporterträff kommer gå av stapeln den 13:e januari 2018 och platsen blir i Göteborg. Hatderbyt mellan Rags och Islanders står på programmet, lite extra krydda till träffen då Götet är lite av ett Rangersfäste. Preliminärt står O’Leary’s på Avenyn som värd även denna gång, även om lokal kan komma att ändras när TV-tablån släpps.

Matchen startar 19:00 och vi kommer i sedvanlig ordning boka bord till 17:30-tiden. Vi skall bland annat hinna med en lurig frågesport signerad Mattias Lunde, samt få i oss en bit mat under kvällens gång.

Med tanke på att detta blir säsongens enda chans att träffas allihopa så hoppas vi såklart på stor uppslutning. Kanske kan vi till och med bräcka deltagarrekordet för supporterträffarna som i dagsläget är 22 personer.

De enklaste sätten att anmäla sig till träffen är antingen på Facebook i vår supportergrupp #nyise, där man letar upp evenemanget och sedan klickar ni i ”kommer”, alternativt att ni meddelar mig på twitter, @swedishislander.

Kommentarer i kommentarsfältet till denna artikel är ett tredje sätt att anmäla sig på. Dock kommer jag endast kolla av detta nån gång i månaden så där kan en bekräftelse dröja.

Väl mött mina vänner!