Inlägg märkta ‘Joel Martin’

I och för sig har inte klubben Odessa Jackalopes upphört men i dess ursprungliga form är den ett minne blott. I år kommer som bekant Odessa istället medverka i den oberoende Amerikanska juniorligan, NAHL. Vad händer då med spelarna som förra säsongen skördade framgångar i Berry Conference? Jag har tagit reda på vad de flesta av lagmedlemmarna gör idag och ett par ögonbryn höjs faktiskt när man tittar närmare på det.

Den som vill åka och se gamla Odessaspelare lira behöver inte åka speciellt långt. I Danmark hittar vi nämligen tre spelare som alla hittat ny klubbadress i vårt södra grannland. En av dom är något överraskande målvakten Joel Martin. Martin som representerar Herlev Eagles blev ju faktiskt uppkallad till Islanders under en akut period under förra säsongen då nästan samtliga organisationens målvakter befann sig skadade. Att inget annat lag i någon högre liga passade på att kontraktera den duktige Amerikanen är lite förvånande. Martin har hittills stått lagets samtliga matcher med en räddningsprocent på .915 och utan att ännu förlorat efter full tid. Herlev ligger just nu på en fjärdeplats i Danska AL Ligaen. Två placeringar sämre ligger Rødovre Mighty Bulls där backen Kevin Seibel numera spelar. Seibel har dessutom blivit utsedd till assisterande kapten i laget som spelar hemmamatcherna i Köpenhamns västra utkanter. En av Odessas bästa poängplockare de senaste säsongerna heter Dominic Leveille. Han ryktades i somras vara på gång till Olofström i Division 1F men hamnade istället i Fredrikshavn Whitehawks på Jyllands nordspets. Laget har inte riktigt fått den start man hoppats på utan parkerar för närvarande på en sjundeplats i ligan. Men än så länge har man bara kommit fem omgångar in i serien så mycket kommer hända innan det är dags att summera. Har du planerat in en resa med Danmarksfärjan från Göteborg så passa på att kolla in Leveille om du får tid över.

Om du istället är på tur i Norge så kan du även där stanna till för att kika på en före detta Odessaspelare. Kenny Corupes nya adress är nämligen Lørenskog som ligger strax öster om Oslo. Corupe som tidigare i karriären spelat en hel del i Italien leder lagets interna poängliga såhär långt och man ligger för närvarande på femte plats i Get Ligaen. I Norge hittar vi också Kalamazoos förre keeper Ryan Nie. Han har varit mycket bra och ligger tvåa i serien med sitt Lillehammer.

Vi fortsätter med de som förra säsongen spelade i varma Texas och som i år bytt till det betydligt kallare Europa. I Brittiska EIHL hittar vi två av Jackalopes bästa anfallare. Jeff Pierce har hittat till Wales och Cardiff Devils där han redan svarat för fem baljor, vilket gör honom till lagets bästa målskytt. Devils, som gick till final förra säsongen, ligger på femte plats i ligan och tittar vi uppåt i tabellen så hittar vi Sheffield Steelers som varit ett topplag i England under många år. Där finner vi i år Mike Ramsay som hittills gjort stor succé med 11 poäng på 6 matcher. Med det ligger han sjua i EIHL:s poängliga och frågan är om inte han kan vara skillnaden som i år gör att Steelers faktiskt vinner slutspelet också. Normalt är man oerhört bra i grundserien men väl i slutspelet har det låst sig de senaste två säsongerna.

En spelare till hittar vi i Europa och det är Brady Leisenring som visserligen mest spelade för Kalamazoo förra säsongen men som även hann med ett par matcher både med Bridgeport Sound Tigers och Odessa Jackalopes. Han har i år återvänt till den Tyska andradivisionen för spel i ESV Kaufbeuren. Leisenring har tidigare i karriären representerat olika klubbar i just 2.Bundesliga och i år har han börjat bra med fyra poäng på de inledande två omgångarna.

Om vi istället fokuserar på de spelare som valt att stanna kvar på andra sidan Atlanten så var det många som frågade sig vart CHL:s skytteligavinnare, Sebastien Thinel, skulle ta vägen. Det visade sig att han till slut valde en tidigare ligakonkurrent för spel i Missouri Mavericks. ”Mavs” tog sig precis lika långt i fjolårssäsongens slutspel som Odessa men i grundserien tog man betydligt fler poäng i den starka Turner Conference. Övriga spelare som fortsätter i CHL är målvakten David McKee som återfinns i Quad City Mallards nästa säsong och försvarsspelaren Justin Sawyer som byter till Wichita Thunder. Dessutom har tre spelare bestämt sig för samma klubb, Evansville Icemen, som förra säsongen var sämst i ligan under sin debutsäsong. Spelarna som ska hjälpa till att få ordning på torpet är backarna Matt Gens och Phil Plante samt vassa anfallaren Todd Robinson.

I ECHL kommer vi nästa säsong hitta dels Darryl Bootland som åter kommer coachas av sin bror Nick i Kalamazoo Wings, och dels Jean Bourbeau som skrivit på för Elmira Jackals som i år coachas av Pat Bingham som förra säsongen återfanns i Bridgeport Sound Tigers bås.

För Quebec-födde Patrick Mbaraga föll det sig naturligt att han återvänder till LNAH där han spelat även tidigare i sin karriär. Mbaraga återfinns i Saguenay Marquis under kommande säsong. En annan som hittat till ”busligan” LNAH är målvakten Michel Robinson som kommer representera Rivière-du-Loup 3L. Robinson lämnade visserligen Odessa redan under pågående säsong i fjol men han spelade ytterst sparsamt därefter och kan nästan klassas som ex-Jack likt de andra.

I övrigt har jag inga andra uppgifter på nya klubbar än. Garrett Gruenke har genomgått två operationer under sommaren och har därför inte klart med ny klubbadress än. Enligt honom själv bör han vara tillbaka i spel i januari och då får vi se vart han hamnar. Även spelare som Alex Dunn, Mike Lesperance och Kenny Bernard borde rimligtvis intressera en del klubbar och jag kommer med en uppföljande artikel när läget för dessa spelare klarnat något. Dessutom kommer jag säkert återkomma till hur de övriga sköter sig i sina respektive ligor ju längre säsongen lider.

Annonser

Dags att sammanfatta Islanders säsong 2010-11. Det blev en säsong med två ansikten. En katastrofal inledning följdes av en mycket bra avslutning och hade det inte varit för ett par faktorer så hade det mycket väl kunnat bli slutspel redan i år.

Problemen började redan innan säsongen startade då två av lagets nyckelspelare drog på sig långtidsskador och i Mark Streits fall betydde det en hel säsong utan spel. Kyle Okposo skadade, precis som Streit, sin axel så illa att han endast hann med 38 matcher och med dessa båda viktiga stöttepelare tillgängliga under en hel säsong kommer Islanders ha mer tyngd i det offensiva spelet.

Inte nog med de oturliga skadorna på försäsongen, när väl grundserien satte igång gick det knackigt redan från start. Spelare som Josh Bailey, Blake Comeau och James Wisniewski inledde dock starkt individuellt men när deras produktion upphörde efter ett par matcher började raset. Varken comebackande Rick DiPietro eller annars så stabile Dwayne Roloson kunde hjälpa laget under den tunga period man hamnade i under oktober-december då man radade upp 20 matcher av 21 möjliga utan att lyckas ta två poäng. Fem poäng blev det totalt under denna period och redan då förstod vi att slutspelet var utom räckhåll även för årets säsong.

Mitt under den långa förlustsviten beslöt Charles Wang och Garth Snow att det var dags att förnya på tränarpositionen. Scott Gordon kickades och Bridgeports Jack Capuano kom in som tillfällig lösning, hette det då. Efter en trevande inledning kom Capuano senare att sätta sin prägel på laget som efter hand började skörda framgångar. Den fina avslutningen på säsongen låg säkert till stor del grund för beslutet att behålla Capuano vid rodret i ytterligare en säsong, ett beslut som togs efter att Islanders faktiskt varit bland de bästa i hela Eastern Conference efter nyår.

Att man gick såpass bra under våren var lite av ett mysterium eftersom förutsättningarna bara såg ut att bli sämre efter nyår. Dwayne Roloson hade precis tradats till Tampa Bay när oturen grinade Islanders i ansiktet. Inte bara en gång utan vid upprepade tillfällen tvingades vi se på hur en Islandersmålvakt efter en annan fick kasta in handduken på grund av skador. Först fick DiPietro nya problem och när sedan Nate Lawson också fick skadeproblem stod plötsligt hoppet till unge supertalangen Kevin Poulin. Med Poulin i kassen tyckte vi oss skönja framtidens förstemålvakt i Islanders, men även han fick skadebekymmer och nu var goda råd dyra. Mikko Koskinen och Joel Martin kallades in och aldrig hade väl målvaktspositionen sett mer darrig ut? Då tog Islanders ett av de bästa besluten under säsongen genom att skaffa den något bortglömde Al Montoya från farmarligan. Många var skeptiska till detta till en början, speciellt med tanke på Montoyas historiska fight med DiPietro under en försäsongsmatch för ett par år sedan. Men Montoya tackade för förtroendet genom att spela helt lysande redan från start. Han var verkligen en bidragande orsak till Isles uppryckning mot slutet av säsongen och han kommer även nästa säsong utmana om förstaspaden.

En annan ljusglimt under årets säsong var att två spelare lyckades göra mer än 30 mål samt att ytterligare tre bidrog med minst 20 mål var. Största överraskning får man nog säga att Michael Grabner var. Österrikaren som ratades av både Vancouver och Florida före säsongen blommade verkligen ut och med sina 34 mål var han bäst i laget. Grabners fina spel fick honom dessutom nominerad till Calder Trophy tillsammans med Carolinas Jeff Skinner och San Josés Logan Couture. Att Matt Moulson skulle nå 31 mål och därmed notera sin andra raka 30-målssäsong var kanske inte lika oväntat men samtidigt är det ju ett bevis på att förra säsongens succé inte var någon engångsföreteelse. En som svarade för många framspelningar till Moulson var John Tavares som själv var oerhört nära att nå 30-målsgränsen men trots att det såg upplagt ut för denna bedrift med 10-talet omgångar kvar stannade han på 29 gjorda mål och Tavares vann till slut den interna poängligan med 67 gjorda poäng. De övriga 20-målsskyttarna var Blake Comeau med sina 24 strutar samt P.A. Parenteau vars målskörd mestadels knöts till lagets powerplay. På backsidan tog Andy MacDonald ett betydligt större ansvar med Streit borta och ”A-Mac” växte ut till en gigant i försvaret. Även rookiebacken Travis Hamonic förtjänar att nämnas efter sin imponerande debutsäsong.

Till sist kan vi bara konstatera att för fjärde säsongen i rad blev det inte bara missat slutspel utan även sistaplats i Atlantic Division. Trots detta känns det ändå som att man nu har något på gång och med en frisk Mark Streit tillbaka i powerplay till nästa säsong samt en trupp som kommer från en stark säsongsavslutning vågar i alla fall jag tro på slutspel nästa säsong. Någon som vill sätta emot?

Den 10:e april, efter 80 spelade matcher, var säsongen över för Bridgeport Sound Tigers del. Det innebar att man missat slutspel för bara fjärde gången i klubbens historia. Senaste gången man inte var med i playoff var säsongen 2007-08 men denna gång var det tyvärr snäppet sämre då man dessutom var nära att hamna på sista plats i ligan med sina 71 poäng. Med en poängs marginal klarade man av att gå förbi Albany Devils i slutomgångarna och därför slapp man total förnedring. Att sedan samtliga 30 lag skrapat ihop 70 poäng eller mer är väl en unik bedrift i sig självt, jag kan inte påminna mig att jag sett en sådan jämn tabell förut.

Varför gick det då som det gick för Sound Tigers i år? En av förklaringarna kanske kan vara de högt ställda förväntningarna vi hade på målvaktstrion, Nathan Lawson, Mikko Koskinen och Kevin Poulin. Av dessa var det bara den senare som lyckades infria förväntningarna och rotationssystemet med var tredje match gjorde att Bridgeport vann, just var tredje match. Även om Poulin kankse var det mest osäkra kortet inför säsongen så visade han att han var redo för spel i dessa samanhang och när han senare dessutom gavs chansen i Islanders var det samma visa där. Tyvärr lyckades han inte undvika den förbannelse som drabbade Islanders målvakter denna säsong utan han fick vila under de sista spelveckorna p.g.a. skada. Koskinen var kanske den målvakt som man hade mest förväntningar på då han nu skulle få sitt stora genombrott. Men den store finländaren fick problem redan från start och med motgångarna försämrades självförtroendet och man tyckte nästan lite synd om killen. Koskinen fick ändå chansen med Islanders och då gick det förhållandevis bra, förmodligen eftersom Islanders just då var inne i en bra period och Mikko var t.ex. med i utskåpningen av Pittsburgh som slutade 9-3. Den kanske största besvikelsen på målvaktssidan var Nathan Lawson som i flera år varit säkerheten själv i AHL men denna säsong fick han det inte riktigt att funka. Tyvärr tog han inte heller chansen när den gavs honom i Islanderströjan och vi lär nog få se Nate harva vidare i farmarligorna framöver. En gissning om varför det gick såpass knackigt på målvaktssidan i år för Bridgeport kan ha varit just den tremålvaktslösning man startade med, något som oftast inte passar någon målvakt. Kan dessutom passa på att nämna Joel Martin som kom in som backup från Odessa Jackalopes mot slutet av säsongen. Hans uppgift var ganska otacksam och han lyckades dessutom inte briljera nämnvärt, i sanningens namn stod Martin inte heller riktigt att känna igen denna säsong.

En stor bidragande orsak till bottenplaceringen i år var givetvis den långa förlustsvit som påminde väldigt mycket om Islanders dito. Det var strax efter nyår som den inleddes och från den 2:e januari till den 19:e februari kammade Sound Tigers in 6 poäng via en seger och fyra OT/SO-förluster. Sådant håller ju såklart inte i längden om man vill nå ett slutspel och redan på ett tidigt stadie förstod vi åt vart det lutade. Därför glömmer man lätt bort den fina avslutning man hade från mitten av mars och framåt. Man passade då på att testa lite nya spelare och två som då utmärkte sig lite extra var Brian Day och Tyler McNeely. Den senare skrev efter säsongen på för ytterligare spel med Sound Tigers och det känns bra då han var en frisk fläkt som kom in och gjorde ett bra jobb.

När Islanders i början av säsongen meddelade att man sparkat Scott Gordon och ersatt honom med Bridgeports Jack Capuano förändrades förutsättningarna för Sound Tigers. Plötsligt försvann den trygghet som Capuano byggt upp under många år i klubben. Assisterande coach Pat Bingham har varit med lika länge och det var därför naturligt att just han tog över efter Capuano. Om detta tränarbyte påverkade slutresultatet är svårt att sia om då man redan inlett ganska svagt under Capuanos ledning. Nästa säsong blir mer intressant då förutsättningarna är mer klara från start.

Hur gick det då för Sound Tigers svenska spelare? Robin Figren gjorde sin andra fulla säsong för laget och hans poängproduktion kom att mer än fyrdubblas. Det var speciellt i början av säsongen han överraskade många genom att göra mycket mål och speciellt november var en bra månad för Robin. Totalt slutade han på 30 gjorda poäng, varav 16 var mål från Stockholmarens sida. Figren hade nog dock hoppats på en chans i Islanderströjan under säsongen, något som aldrig gavs, och därför meddelade han efter säsongen att han flyttar hem till Sverige igen för spel i Linköping HC. David Ullström är lagets andra svensk och han gjorde en klart godkänd rookiesäsong med sina 17 mål och 41 poäng på 67 matcher. Han fick mycket istid i powerplay och fick agera center i ett flertal olika konstellationer. Tyvärr gick han från förstacenter vidare till andracenter för att slutligen spela i tredjefemman. Det berodde till viss del på att Jeremy Colliton anslöt till laget under säsongen och veteranens rutin behövdes i förstafemman. I februari hade David en sällsynt bra period då han svarade för sex mål och en assist på tre matcher. Detta gav honom samtidigt utmärkelsen ”Reebok/AHL Player of the Week”. Om Ullström fortsätter visa prov på att utvecklas kommer han säkert få chansen i Islanderströjan framöver, det gäller bara att ha tålamod.

Det är ingen idé att älta det missade slutspelet, det har sina förklaringar och sedan är det bara att gilla läget. Istället vill jag passa på att titta framåt och samtidigt lovorda den gångna säsongens mest positiva överraskning, Rhett Rakhshani. Rakhshani vann den interna skytteligan som rookie med sina 62 poäng och vid AHL All-Star Game gjorde han fyra poäng för sitt Eastern Conference. När han väl fick chansen för Islanders skadade han sig och fick därför aldrig riktigt visa vad han gick för i de stora sammanhangen. Om han bara kommer upp i samma standard under kommande säsong så skulle jag bli förvånad om han inte fick fler chanser. En superintressant debut säsongen 2011-12 kommer Anders Nilsson stå för. Kommer han kunna fortsätta sitt imponerande spel från Elitserien eller blir omställningen för svår? Skall som sagt bli mycket intressant att följa under nästa säsong.

För första gången i matchserien leder nu Kalamazoo över Wheeling efter nattens bortaseger med klara 4-0. Man har 3-2 i matcher med resterande spelschema på hemmamaplan, något som borde gynna laget från Kalamazoo.

Efter två mindre bra förstaperioder från de senaste matcherna i bagaget satte K-Wings denna gång högsta fart från start och redan efter fem minuters spel tände man mållampan genom ett fint solonummer av Darryl Lloyd som avslutade med en backhand förbi Peter Delmas i Wheelingkassen som var tillbaka efter en matchs skadefrånvaro. Kort därefter åkte Wheelings Paul Crowder ut fyra minuter för en high-sticking och det utnyttjade bortalaget då man ökade på till 2-0 genom Justin Taylor. Detta var rookiens nionde mål i slutspelet vilket han också är bäst på i hela ligan.

Inga mål noterades i den andra perioden men väl ett par skott i stolpen från Kalamazoos sida och faktum är att vi under hela matchen kunde räkna till sex träffar i virket från bortalaget, något som nästan borde vara någon form av rekord.

I den tredje perioden såg K-Wings till att stänga matchen för gott när först Darryl Lloyd gjorde sitt andra mål för kvällen och sedan kunde A.J. Thelen fastställa slutresultatet i powerplay fram till 4-0.

Detta var Ryan Nies första nolla någonsin i ECHL-slutspelet och Kalamazoos första slutspelsnolla sedan 2009 då Joel Martin stängde igen mot Fort Wayne Komets i dåvarande IHL-slutspelet.
Match 6 i denna semifinalserie spelas på tisdag i Kalamazoo och då har alltså hemmalaget chansen att ta sig till final. Vid vinst väntar Alaska Aces som gjorde processen kort med Victoria Salmon Kings och de har nu vilat i en veckas tid p.g.a. det oerhört skeva matchprogrammet. Om K-Wings förlorar på tisdag blir det en sjunde och direkt avgörande match på onsdag.

MÅLSKYTTAR:

  • 0-1 Darryl Lloyd (Trent Daavettila, Sam Ftorek) 4:59   
  • 0-2 Justin Taylor (Kory Karlander, Aaron Clarke) 9:32 PP 
  • 0-3 Darryl Lloyd (Trent Daavettila, Andrew Fournier) 47:52   
  • 0-4 A.J. Thelen (Sam Ftorek, Brandon Svendsen) 49:42 PP

Inför säsongen trodde många att det var Odessa Jackalopes tur att gå hela vägen. Man hade förlorat semifinalen mot Allen Americans året innan i den sjunde och avgörande matchen men man hade fått ihop ett riktigt bra lag kryddade med stjärnor som Sebastien Thinel, Alex Dunn, Dominic Leveille och Joel Martin. Man tappade dock en viktig kugge när Kory Karlander gick till Kalamazoo men med nyförvärvet Todd Robinson hade man täckt upp bra kändes det som.

Säsongsinledningen lämnade dock mycket i övrigt att önska och man såg ett tag ut som ett riktigt bottengäng. Det tog helt enkelt längre tid att spela ihop sig än man trott på förhand och efter 12 omgångar hade man bara skrapat ihop fem ynka poäng. En annan orsak till den svaga starten var att Joel Martin inte fick det att stämma mellan stolparna, delvis beroende på dålig hjälp från övriga försvarsspelare. Men faktum är att efter Martins inledande sex förluster på de sju första starterna så blev det endast tre ytterligare förluster. Nu blev ju inte hans säsong heller som han tänkt sig då han flyttade till Bridgeport efter nyår då skadekarusellen satte igång bland Islanders målvakter. Men David McKee och Michel Robinson som inledningsvis fyllde luckan för Martin gjorde det bra och när man senare även fick in Mike Mole i laget blev det riktigt hård konkurrens. För när Martin lagom till slutspelet var tillbaka blev det ändå Mole som fick det inledande förtroendet även om det snabbt gick över till Martin.

För slutspel blev det ju. Det är nästan en bragd att misslyckas med att ta sig dit då endast ett lag i Berry Conference missar playoff. Det blev till slut en femteplats efter en mycket stark avslutning på säsongen som gav laget självförtroende in i slutspelet. Där mötte man först lokalkonkurrenten Texas Brahmas i bäst av fem matcher och när man inledde med förlust så kändes det lite tungt. Men Odessa kom tillbaka och med tre raka segrar tog man sig vidare till kvartsfinal där åter Allen Americans stod för motståndet. Allen vann grundserien överlägset och man var 13 poäng före närmsta lag i ligan så vi var beredda på en riktigt tuff fight. Därför blev vi glatt överraskade när Odessa tog hem den första matchen som dessutom spelades på bortaplan. När man sedan lyckades upprepa bedriften i matchen efter och ledningen var 2-0 i matcher inför två chanser på hemmais verkade semifinalplatsen så gott som redan klar. Men kanske var det just detta som spelarna också kände för om man trodde att Allen skulle kunna besegras genom att bara ställa in skorna så trodde man helt fel. Allen visade nu varför man varit så överlägsna i grundserien och man tog seger efter seger. I den femte och avgörande matchen var vi tillbaka i Allens hemmarink men då var hemmaspöket plötsligt som bortblåst och Americans kunde slå ut Jackalopes med 3-2 i matcher efter den avgörande hemmavinsten med 3-1. Trots att Allen var storfavorit inför kvarten så kändes det ändå surt när Odessa var så nära att gå vidare.

Vad stod då ut lite extra under säsongen? Sebastien Thinel är kanske det mest givna svaret då han satte alla möjliga interna rekord och gick upp i topp både när det gäller flest spelade matcher för klubben samt flest antal poäng i Odessatröjan. Dessutom fick han passera 100-poängsnivån för första gången i seniorsammanhang, något han då även gjorde med besked. 110 poäng blev det och med det vann han CHL:s skytteliga med hela 11 poängs marginal ner till tvåan som vi också hittar i Jacks, nämligen Todd Robinson. Robinson svarade alltså för 99 poäng och han hade bäst plus/minus i hela laget med sina +20. Förutom Thinel och Robinson så måste vi nämna Mike Ramsay som imponerade med sina 34 mål, för övrigt Ramsays andra raka 30-målssäsong för Odessa. Alex Dunn blev poängbäst bland backarna men han kom långt ifrån upp i samma standard som säsongen före. På målvaktsidan stod ingen ut speciellt från mängden men bäst statistik hade Mike Mole som alltså kom in sent under säsongen. Totalt använde Odessa sex målvakter och 27 utespelare under säsongen.

Vad händer då nästa säsong. Ja, som vi tidigare berättat kommer Odessa Jackalopes sluta med sin seniorverksamhet och därmed byta liga från CHL till den oberoende juniorligan NAHL. Man har annonserat om try-outs då man behöver forma ett helt nytt lag och de kommer hållas 13-15 maj. Detta innebär samtidigt att de nuvarande spelarna blir free agents och får se sig om efter nya arbetsgivare. En del spelare har kontrakt med Islanders och kommer säkerligen få en plats inom något av organisationens lag. Det är ännu inte meddelat om Islanders tänker plocka in ett nytt lag från exempelvis CHL att samarbeta med men skulle något hända i frågan kommer jag givetvis återkomma i ärendet.
Vi tar nu farväl av Odessa och inom kort kommer laget försvinna från denna blogg, det kommer säkert kännas lite underligt att inte längre rapportera från lagets matcher men det är så det får bli. Vi önskar deras organisation lycka till i sin nya skepnad.

Till sist pesenterar vi pristagarna på Odessas interna avslutningsbankett:

  • MOST VALUABLE PLAYER: Sebastien Thinel
  • DEFENSEMAN OF THE YEAR: Patrick Mbaraga
  • LEADING SCORER: Sebastien Thinel
  • ROBIN SMITH COMMITMENT AWARD: Dave Van Drunen
  • NICK LAMIA COMMUNITY SPIRIT AWARD: Garrett Gruenke och Phil Plante
  • KYLE RODGERS CHARACTER AWARD: Mike Ramsay
  • IRON MAN AWARD: Patrick Mbaraga, Mike Lesperance, Alex Dunn, Kenny Corupe, Jeff Pierce och Sebastien Thinel
  • BOB HARDS 7th MAN AWARD: Alex Dunn
  • ROOKIE OF THE YEAR: Mark Ehl

Allen Americans grep efter det sista halmstrået i den tredje kvartsfinalmatchen i nattens möte med Odessa Jacks. Man lyckades också nå det efter en jämn match som avgjordes först i den tredje perioden.

Bortasegrar präglar serien såhär långt och det var mycket tack vare bortalagets målvakt, Chris Whitley, som matchen kunde vinnas. Denne svarade för 39 räddningar och han stoppade samtliga sju powerplay för Odessa medan hans motsvarighet i hemmakassen, Joel Martin, också gjorde en stark insats med 37 räddningar.

Detta var Martins första förlust i årets CHL-slutspel och han fick kapitulera redan efter sju minuters spel då Dave Bonk satte ett handledsskott från den högra tekningscirkeln. För första gången i kvartsfinalserien hade Allen tagit ledningen och efter en mållös andraperiod ökade man på till 2-0 efter en styrning framför mål, sex minuter in i tredje. Jackalopes kunde dock reducera bara två minuter senare genom Phil Plante assisterad av Sebastien Thinel och Mike Ramsay. Todd Robinsons poängsvit över 22 matcher bröts i natt för med drygt tre minuter kvar av den tredje perioden punkterade Nino Musitelli matchen med kvällens sista mål.

Trots förlusten har Odessa fortfarande en bra chans att ta sig vidare till Conferencefinal då man leder bäst-av-fem-serien med 2-1 i matcher. På torsdag spelas match 4 i Odessa och då får vi hoppas att bortalagsdominansen bryts. Vid en eventuell femte och avgörande match flyttar serien åter till Allen.

MÅLSKYTTAR:

  • 0-1 Dave Bonk (Mike Berube) 6:59
  • 0-2 Jarret Lukin (Justin DaCosta, Scott Langdon) 46:35
  • 1-2 Philippe Plante (Sebastien Thinel, Mike Ramsay) 48:24
  • 1-3 Nino Musitelli (Bruce Graham, Jarret Lukin) 56:56

I natt satte kvartsfinalserien mellan Allen Americans och Odessa Jackalopes igång i CHL-slutspelets andra omgång. Precis som i första rundan avgörs matchserien i bäst av fem matcher och därför kan det vara mycket viktigt med en bra start. Detta var precis vad Odessa fick när man i natt lyckades besegra årets giganter i CHL. Med sina 97 poäng i grundserien var Allen hela 13 poäng bättre än närmaste lag och vägen till Ray Miron Presidents’ Cup har legat vidöppen för laget fram till nu.

Nyckeln till framgång för Jackalopes i denna runda stavas försvars- och målvaktsspel. Offensivt håller Odessa lika bra klass som Allen men försvarsmässigt har man stundtals haft problem under grundserien. Nu är Joel Martin tillbaka i målet efter en erfarenhetsmässigt lärorik period i Bridgeport och Islanders. Självförtroendet har fått sig en kick där och nu betalar det sig på planen. Martin var med sina 30 räddningar en av de mest tongivande i nattens seger som skrevs till 3-2.

Odessa kom ut starkt i den första perioden och man dominerade tillställningen skottmässigt. Utdelningen kom också mot slutet av perioden och det var Sebastien Thinel som inledde målskyttet när han petade in pucken efter drygt 13 minuters spel. Bara 32 sekunder senare fick Mike Ramsay ett läge från den vänstra tekningscirkeln och med ett handledsskott gav han bortalaget en tvåmålsledning. Allen vaknade dock till liv och innan perioden var över hade man reducerat fram till 2-1.

I den andra perioden ökade Odessa på till 3-1 efter drygt två minuters spel och det var Garrett Gruenke (bilden) som gjorde ett av sina sällsynta mål, ett mål som faktiskt skulle visa sig bli matchavgörande. Mark Ehl skymde sikten för hemmalagets målvakt när Gruenke sköt ett skott från blålinjen som passerade allt och alla på sin väg in i nätmaskorna.

Allen jagade frenetiskt i den tredje perioden och med drygt två minuter kvar att spela kom reduceringen. Hemmalaget plockade sin målvakt men Jackalopes höll undan den intensiva anstormning som följde.

Detta var endast fjärde gången i Odessas slutspelshistoria som man inlett en serie med seger, och då har man ändå gått in i 16 olika rundor genom åren. Todd Robinson stod för två assist och har nu gjort poäng i imponerande 22 raka matcher. Efter Odessas inledande förlust mot Texas Brahmas i slutspelets första omgång har man nu fyra raka vinster och man förbereder sig närmast för match 2 mot Allen som även den spelas på bortaplan på söndag.

MÅLSKYTTAR:

  • 0-1 Sebastien Thinel (Todd Robinson, Mike Ramsay) 13:17
  • 0-2 Mike Ramsay (Todd Robinson) 13:49
  • 1-2 Bruce Graham 17:57
  • 1-3 Garrett Gruenke (Jean Bourbeau, Mike Lesperance) 22:27
  • 2-3 Dave Bonk (Nino Musitelli) 57:41