Inlägg märkta ‘Frans Nielsen’

Hamonic-Okposo

Först och främst har Ryan Pulock (som valdes som nummer 15 totalt i draften 2013) kallats upp från farmarlaget, Bridgeport Sound Tigers. Pulock som är född 1994 har i år gjort 24 poäng (7+17) på 51 matcher. Förra året stod han för 29 poäng på 54 matcher och har därmed visat att han behärskar annat än juniorhockey. Innan Pulock draftades av Islanders och började spela för Bridgeport Sound Tigers var han kapten för Brandon Wheat Kings i WHL under två säsonger. Han anses, enligt Elite Prospects, vara en storvuxen back (188 cm och 97 kg) som har ett bra fysiskt spel och ett väldigt hårt skott. Han bidrar i båda delarna av planen och är därmed en tvåvägsback som kan utveckla sin skridskoåkning. Ska bli spännande att se denna lirare. Kan det rent utav vara så att han plockas upp för att höja värdet innan trade deadline? Förhoppningsvis inte, om inte Snow har något riktigt ess i rockärmen förstås?

Det för mig direkt vidare till vad vi kanske kan förvänta oss och även hoppas på inför trade deadline. Det som gäller är att Kyle Okposo har inte skrivit nytt kontrakt ännu och blir UFA (Unrestricted Free Agent) efter säsongen. Enligt rapporterna har inte några förhandlingar påbörjats mellan Okposo och Islanders heller. Okposo är en mycket användbar spelare och det vore tråkigt om han lämnade. Travis Hamonic framförde i november att han vill bli trejdad. De första destinationerna han ville bli trejdad till skulle vara nära Manitoba (som Hamonic är ifrån) och därmed Winnipeg. Därefter funkade även västra Kanada (Edmonton, Calgary och Vancouver). Senare i november utökades den listan med Colorado och Minnesota. Jag skulle tro att telefonen har gått varm mellan Islanders GM, Garth Snow och Winnipeg Jets dito, Kevin Cheveldayoff. De har nog hörts av flertalet gånger sedan november. Rykten säger att flera lag tidigt visade intresse för Hamonic. Men Detroit Red Wings, Los Angeles Kings och Anaheim Ducks fick alla nobben då det var för långt ifrån Manitoba. Det ryktades i sådant fall om en tre-vägs trejd mellan något av de tre lagen som fick nobben och till exempel Edmonton Oilers eller Winnipeg Jets. Men en sådan affär är förstås mycket komplicerad och tar säkerligen lång tid. Samtidigt har Islanders GM, Snow, sagt att han vill ha en färdig spelare i Hamonics kaliber och kontrakt i utbyte. Vilket inte är konstigt då Hamonic har ett mycket fint kontrakt med en caphit på $3,875 miljoner/år till 2020/21 (!) och även loggar många minuter per match, oftast i andra backpar. Hamonic är en mycket mångsidig och användbar back, varpå Snows krav på utbyte absolut inte är någon skräll.

Personligen skulle jag gärna se att Islanders jagade, Kevin Shattenkirk i St. Louis Blues. En personlig favorit som har en rätt reko caphit på $4,250 miljoner/år och blir UFA först 2017/18. Men i sådant fall Hamonic skulle ingå i en trejd så skulle nog en tre-vägs trejd med ytterligare ett lag krävas. Om inte Kevin Shattenkirk skulle funka mot Kyle Okposo? I sådant fall skulle även Snow kunna utöka alternativen för Hamonic, för att ersätta Okposo. Intressant i min värld. I sådant fall skulle nog Blues GM, Doug Armstrong, först och främst vara intresserad av Okposo och säkerligen och veta att Okposo skriver på nytt för Blues och sist men inte minst, kan hålla sig inom lönetaket.

Det som jag däremot tror att Islanders GM, Snow och Winnipeg Jets dito, Cheveldayoff har pratat mycket om, gällande Travis Hamonic, är troligtvis Tyler Myers (som kanske Cheveldayoff erbjudit) och kanske framförallt Jacob Trouba (som Snow säkert vill ha). Dustin Byfuglien ryktades ha erbjudits till Islanders initialt, men då han var UFA efter säsongen och kanske inte ville skriva nytt med Islanders var detta inte ett alternativ för Snow. Byfuglien signade sedan nytt kontrakt med Jets, med en cap hit på $7,600 miljoner/år till 2021/22. Rykten säger att om Trouba skulle skeppas till Islanders, skulle Hamonic plus draftval och/eller prospects, krävas i utbyte. Men Trouba (som valdes som nummer 9 totalt i draften 2012), skulle givetvis vara en intressant och ung spelare för Islanders. Trouba har en cap hit på $894.000/år under denna säsong, sedan blir han RFA (Restricted Free Agent). Troligtvis skulle han kunna tänkas få ett liknande kontrakt som Hamonic har med Islanders och vara nöjd med det.

Andrew Ladd, som troligtvis inte kommer skriva nytt kontrakt med Winnipeg Jets, är en annan spelare som säkerligen flera skulle vilja se i Islanders. Inte konstigt då Ladd är vänsterforward och skulle kunna lira med Tavares. Kanske har Islanders GM, Snow och Jets GM, Cheveldayoff också pratat om Ladd och Trouba eller Myers mot Hamonic och Okposo. Men den trejden känns dock svår och skulle kosta för mycket för Islanders i deras kamp för att ta sig till slutspel och gå långt där. Där är Okposo verkligen viktig. Ladd kan även bli en dyr lirare och ska han sedan signa nytt kontrakt med Islanders kan det innebära att Snow tycker att det blir för mycket gentemot lönetaket, varför undrar ni? Jag personligen tycker att det är för mycket för en spelare som Ladd, som kanske, men bara kanske, kan funka bredvid Tavares och kanske inte signar nytt. Och om Ladd skulle komma till Islanders och signa nytt, så förstår ni senare i detta inlägg, varför det kan te sig bli en dyr affär. En hint är sommarens Free Agent-marknad.

Vill även bara nämna en före detta Islanders-spelare, Matt Moulson. Kanske skulle han hämtas tillbaka? Men å andra sidan är hans cap hit inte så imponerande låg $5,000 miljoner till 2019/20. Nej, glöm att jag nämnde honom.

En annan spelare i Islanders som blir UFA efter säsongen är Frans Nielsen. Men han har inte förekommit i några direkta trejdrykten. Det som dock är mest troligt är att Islanders behåller Hamonic, Okposo och Nielsen till sommaren för att göra en rejäl push mot slutspel och om de tar sig dit, kämpa för att gå långt. En trejd som involverar Hamonic är svår och rykten sade tidigt att Snow framfört att en trejd kan dröja enda fram till sommaren, för att Islanders ska få det man kräver i utbyte. Vidare verkar förhandlingar om nytt kontrakt för Okposo och Nielsen lysa med sin frånvaro vilket kan betyda att Okposo kanske får lämna Islanders som Free Agent till sommaren? Frans Nielsen tror jag kommer få nytt kontrakt, då han säkert inte kommer kräva en alltför hög lönehöjning. Men man vet aldrig med Snow, men han brukar ofta sitta lugnt i båten och invänta rörelse på marknaden och nya kontrakt innan han skrider till verket. Men en sak som jag tror Snow klurar på, är att han troligtvis vill ha gott om utrymme till lönetaket i sommar. Då innehåller nämligen Free Agent-marknaden, många duktiga och intressanta spelare (länk). För visst är det väl så, att en lekkamrat till Tavares säkert kan vänta till efter ett eventuellt slutspel. Eller hur?

NL

Nick Leddy in action i Barclays Center.

Så var vi äntligen igång med träningsmatcherna igen. I måndags inledde vi med två matcher mot Philadelphia Flyers. En spelades i Brooklyn, där de flesta tänkbara startspelarna befann sig, och den andra gick av stapeln i Allentown, där Flyers farmarlag Phantoms normalt håller till. Philadelphia gjorde precis samma sak fast tvärtom, skickade sitt ”B-lag” till Brooklyn och lät de bästa stanna på hemmaplan. Därav fick vi två segrar för de respektive hemmalagen, Islanders segrade i Brooklyn med 3-2 och Flyers tog hem segern i Pennsylvania med 5-3.

Noterbart från Brooklyn är att både John Tavares och Anders Lee svarade för 1+1 i powerplay och att Kirill Petrov stod för matchavgörande 3-0. Halak stod de två första perioderna och fick till slut finna sig i ett insläppt mål med 51 sekunder kvar av period nummer två. Stephon Williams avslutade matchen och fick även han vittja nätmaskorna en gång. Efter slutsignalen fick även lagen testa på att spela en OT-period 3 mot 3. Detta för att lagen skall hinna träna på denna spelform som införts i och med årets säsong. Capuano testade då bland annat att spela med tre forwards i något byte.

Från Allentown noterar vi att Greiss släppte tre kassar och Gibson en, det femte målet gjordes i tom bur. Målen gjordes av James Wright, Alan Quine och Justin Vaive. Assist på målen hade Michael Dal Colle, Kevin Czuczman, Anthony Beauvillier och Ben Holmstrom.

Många givna namn, såsom Okposo, Strome, Nelson, Hamonic och Nielsen vilade från spel i måndags. Gissningsvis är de på isen i natt då Isles och Devils möts i Barclays Center.

frans

Islanders säsong tog slut i natt. Efter att Washington dominerat största delarna av match 7 kunde de till slut ta hem matchen med 2-1 och därmed även matchserien med 4-3 i matcher. Isles mäktade endast med 7 skott på mål under de två inledande perioderna och totalt sköts enbart tre skott på mål av forwards under matchen. Då gör man det inte lätt för sig. Tyvärr var rädslan att förlora avsevärt större än viljan att anfalla i denna matchen. Islanders spelade nästan uteslutande sarg ut och dumpade pucken djupt utan uppföljande forecheck. Man hoppades på misstag från motståndarna helt enkelt, misstag som inte kom. Att vårt välkända koncept med frejdig offensiv fanns inom oss märkes så fort Capitals tog ledningen sent i den andra perioden. Vi kom ut som ett helt nytt lag i början av den tredje vilket också ledde till kvitteringen av Frans Nielsen. Men nästan omedelbart efter kvitteringen så blev vi åter passiva och lät Washington ta kommandot igen. Därför undrar jag vilka signaler Jack Capuano sänt i periodpausen inför tredje? Capitals tog som sagt över igen och avgjorde då Islanders agerade ytterst passivt i egen zon.

Hur skall man då summera sista säsongen i Nassau Coliseum? Tja, jämfört med förra säsongen var det ju egentligen succé och inte sedan säsongen 2001-02 har vi varit lika nära att ta oss vidare till andra rundan i ett slutspel. Vi slutade grundserien på över 100 poäng för första gången sedan 1983-84 vilket också måste anses som succé. Jaroslav Halak slog rekord i antalet vinster av en Islandersmålvakt och John Tavares var en poäng från att vinna Art Ross Trophy. Succé? Nja, visst hade den riktiga succén inneburit avancemang åtminstone till andra rundan i slutspelet. För som det är nu så har vi egentligen inte åstadkommit mer än vad vi hade inför säsongen. Däremot har vi byggt en stabil grund att stå på inför flytten till Brooklyn. Vi har tre stabila backar signade i sex-sju år till, vi har en klassmålvakt signad i yttreligare tre säsonger och vi har en superstar som förstacenter.

Vad saknas då för att ta nästa steg? Jag anser att vi på backsidan skulle behöva ett par rutinerade förstärkningar även om jag egentligen hoppas att någon eller några av ungdomarna i farmarligan tar ett stort steg framåt i utvecklingen under sommaren. Men vi märkte i slutspelet att steget mellan våra bästa backar och de övriga är alldeles för stort i dagsläget. Framåt kan man bara hoppas att vi lyckas komponera ihop de rätta kedjorna som får chansen att dominera under säsongen utan att splittras. Den blanda-och-ge-taktik som Capuano visade upp under de sista slutspelsmatcherna skapar enligt mig bara en större osäkerhet hos spelarna och kan ha inneburit att rädslan för misstag blev för stor i den avgörande matchen i natt.

Jag både hoppas och tror på nytt slutspel nästa säsong, allt annat vore en stor besvikelse, i alla fall sett till hur förutsättningarna är i dagsläget.

Tack alla läsare för denna säsong! Nu tar vi en välförtjänt semester.

fransgoal

Som vi sedan tidigare känner till refererar Rangers fans till sin målvakt som ”King Henrik”. Men i natt tvingades kungen abdikera och fick istället se sig överglänsas av Islanders egna Gud i mål, Jaroslav Halak. Halak höll nollan för fjärde gången i år och han har nu 23 vinster denna säsong, bara nio kvar till franchiserekordet som just nu delas av Billy Smith, Chris Osgood och Rick DiPietro på 32 vinster.
Samtliga tre mål i nattens match kom i den andra perioden där Anders Lee inledde målskyttet med en backhand framför mål efter retur från Henke. Lee är Islanders tredje bästa målskytt i år efter John Tavares och Brock Nelson med sina 11 fullträffar, en siffra som även lägger honom på femte plats i målligan bland rookies. 2-0 kom med drygt tre minuter kvar då Nikolay Kulemin hittade pucken i röran framför mål och nöp till upp i Henkes plockhandskkryss. Spiken i kistan sattes av vår underskattade danske vän Frans Nielsen som i numerärt underläge valde eget avslut då han kom i ett 2-mot-1-läge. Pucken gled retfullt genom Henkes armhåla och in i nät, ett skott svensken definitvt borde tagit.
Hela matchen präglades av ett mycket högt tempo och i den tredje perioden förekom nästan inga avblåsningar alls så den rann iväg med en väldig fart utan att Rangers kunde hota Islanders ledning speciellt mycket. Enda gångerna som Islanders var nära baklängesmål i matchen var istället i den första perioden då Rangers hade tre stolpskott, varav två i samma anfall. Men ett bra lag skall ha tur heter det, en klyscha som passar väl in i sammanhanget.
Nu väntar ny tuff utmaning närmast då Islanders åter får spela på hemmarink efter sju raka bortamatcher. På fredag väntar nämligen toppmötet i Metro med Pittsburgh. Dessutom åker Islanders upp till Montreal för match redan på lördag och en back-to-back mot två såpass kompetenta lag får väl nästan anses som en större utmaning än att skicka Henke till båset.

tabell half

Vi har alltså redan hunnit halvvägs in i årets säsong, en rekordsäsong på många sätt. Inte sedan dynastiåren har vi sett Islanders ta så mycket poäng som i år och detta trots att boxplay varit under all kritik.

Vilken har då varit den stora skillnaden i år mot tidigare säsonger? Ja, främst av flera orsaker skulle jag sätta Jaroslav Halaks intåg på Long Island. Det är tveksamt om vi tidigare ens haft någon lika stabil målvakt i Islanders historia. Han inledde säsongen lite darrigt och då var man lite nervös över om han hade blivit överhypad på hösten men efter hand har han inte bara dragit ner på de insläppta målen utan även radat upp segrar likt ingen annan gjort tidigare i franchisens historia.

Men hur hade han klarat detta med samma gamla mediokra försvar som tidigare? Nja, nyförvärven av Nick Leddy och Johnny Boychuk har nog ändå betytt mer än vad man kan tro. Visst, de spelar i samma backpar och därmed har vi två gamla tandems kvar men gissningsvis drar deras skicklighet med sig även de övriga spelarna och sällan har man sett Thomas Hickey så stabil som i år. Med Hamonic, de Haan och Visnovsky som övriga ordinarie försvarare ser jag ingen egentlig svag punkt längre i egen zon.

Framåt då? Tja, den stora skillnaden offensivt i år är väl att vi har fått en otrolig bredd i laget. Samtliga fyra kedjor bidrar framåt och därmed kan motståndarna aldrig slappna av. Vår nya väloljade kedja, den så kallade ”Kid Line”, har varit mycket övertygande och går ständigt från klarhet till klarhet vare sig det är Brock Nelson eller Frans Nielsen som centrar Ryan Strome och Anders Lee. Det enda egentliga frågetecknet är väl kanske förstalinan som är förvånansvärt streaky i år. Detta beror säkerligen mycket på svårigheten att hitta den perfekta vänstervingen till Tavares och Okposo. Trots halva serien spelad och en plats i toppen söker laget fortfarande efter denna sista pusselbit. Paralleller kan dras till 1979-80 då Butch Goring kom till Isles på trade deadline för att visa sig vara den spelare laget saknade. Kan vi hoppas på ett liknande scenario när vi närmar oss årets slutspel?

Sammanfattningsvis är Islanders ett helt annat lag än tidigare och ett bevis på den mentala styrka och fina moral vi ser i år är antalet uddamålssegrar där vi är i topp i ligan. Av de 22 matcher som slutat med uddamålsseger i Islanders matcher i år har vi vunnit 18 eller 81,8%, ett smått fantastiskt facit som kan vara betydelsefullt att ha med sig i ett eventuellt stundande slutspel där OT-segrar är en viktig del av framgång.

Men vi skall kanske inte ta ut några händelser i förväg. Vad vi kan säga är i alla fall att Isles just nu är på väg mot 110 poäng om vi håller uppe samma ånga. Skulle vi däremot bara vinna varannan match från och med nu slutar vi på 96 poäng, en siffra som oftast betyder slutspel ändå.

1GG

Brunk

Brunk – en vanlig syn de sista matcherna.

Det är med en märkligt oklar känsla inombords man kastas in i årets mest fruktade månad – november. Å ena sidan känns säsongen mer inspirerande än på länge, med flertalet viktiga adderingar i Boychuk, Leddy, Halak, Grabo och Kulemin – å andra sidan orsakar det spel vi visar upp näst intill nötallergiska reaktioner hos undertecknad. Det kliar irriterande under skinnet, halsen tjocknar och man vill bara sänka enorma mängder billig whisky för att om möjligt lindra lidandet, om än bara för stunden.

Ska det verkligen kännas såhär? Borde vi inte vara hyggligt nöjda med den mest hyfsade inledningen av säsongen på år och dar? 6-5-0 är ju inte illa pinkat för att vara Isles även om vi har tre raka torsk i röven?

Nä, inte fan är man det minsta harmonisk för tillfället. Spelet har med några matchers undantag inte alls varit något man knäpper upp en kall Brooklyn IPA över och här är tre tydliga anledningar:

Coachningen. Många är vi som genom åren kastat verbal dynga över Capuano när han gång efter annan varit oförmögen att förändra matchbilden vid underläge. När han denna säsong väljer att matchcoacha mer aktivt bjuds det inte sällan på en överdos av #17 Martin och fjärdelinan med undantag för senast mot Sharks då man helt omotiverat befordrat densamme till tredje line tillsammans med Lee/Strome som lär ha rivit sitt punghår upprepade gånger efter att ha serverat smörgås på smörgås till Matts oheta grillvantar. Misstolka mig inte, jag gillar Martin men han hör hemma i en renodlad checkingline. Punkt.

Brunket. Det är smärtsamt tydligt hur svårt vi har gentemot lag som ligger tätt på vår förstalina. KO trivs visserligen i sarghörnen – river, sliter och har ett par nya moves i år där han gärna spinner iväg från sin försvarare. Cool. Johnny T ser inte helt komfortabel ut när motståndarbackarna ger honom minimalt med utrymme och står upp högt i banan vilket hänt de senaste matcherna. Kanske är det så att den kedjan behöver ytterligare en lite tyngre forward för att skapa ytor för #91. Då och endast då skiner han till fullo och får möjlighet att visa upp sin näst intill kompletta setup av playmaking skills och målskytte. Men ligg tätt på honom utan backning av sargspel LEX Moulson och det blir avsevärt svårare att skapa något. Detta har hänt alldeles för ofta de sista matcherna, med start mot Penguins där man redan då kunde se vissa tecken till tydlig impotens i produktiviteten.

Boxplay. Trots att vi hittills i år inte tar ruggigt många utvisningar har vi ändå lyckats släppa in näst mest mål i numerärt underläge i ligan (12). Bara Devils är sämre och då röjer dem loss där ute som värsta Broad Street Bullies. En boxplayprocent på 64.7% placerar oss dead last på 30:e plats och det är fanimej inte konstigt med tanke på hur det har sett ut. En liten box där någon stackare ganska snabbt tappar tålamodet (Cizikas) och börjar stirra puck, varpå hyfsade lirare i motståndarlaget (Malkin) till slut får stå och måtta in ett slagg. Det håller absolut inte, måtte en viss österrikare vara tillbaka inom en överskådlig framtid.

Men seriöst, ska det verkligen fortsätta såhär?

Nej för fan. Vi är enormt mkt bättre än spelet visat hittills. Grabbarna Boychuk/Leddy har redan inbringat en viss stabilitet och glöm inte att vi faktiskt ligger över .500-strecket trots risigt spel. Däremot behöver vi hitta liret och det relativt omgående – prisa hockeygudarna, här kommer lösningen:

1. Sparka inte Cappy. Men kan någon förbarma sig över den jäveln och förklara att man inte behöver kasta in fjärdelinan så fort man hängt en kasse framåt.

2. Lira ryssarna. De ser ju heta ut firma Grabovski/Kulemin – bryt för allt i världen inte upp den linan med Frans i mitten. Ge dem fortsatt förtroende och fortsätt med #86 i Boxplay. Ett rätt så rivigt monster.

3. Skicka in en powerforward in the making tillsammans med Okposo/Tavares. Jajamen herr Cedergren Larsson, jag är med dig – it’s time for Anders to shine.

4. Get well soon mr. Grabner.

/Massetyson

Grabo

Ett par ryssar plus dansk dynamit kan bara sluta med succé.

Nielsen3

I fjol var Matt Moulson nära att ta hem Lady Byng Memorial Trophy för ligans gentleman men snubblade då på mållinjen. I år var det Frans Nielsens tur att klättra betänkligt i omröstningen men längre upp än en femteplats blev det aldrig för dansken. Nielsen fick ihop 182 poäng, varav en förstaplats, men han hade inte skuggan av en chans mot den överlägsna vinnaren, Colorados Ryan O’Reilly. O’Reilly fick 110 av de 133 förstaplatserna i omröstningen och var mer än 800 poäng före tvåan Martin St.Louis.

I övrigt så landade John Tavares in 9 poäng i kampen om Hart, som ligans MVP, vilket gav honom en 18:e-plats. Hade han fått spela hela säsongen gissar jag att han åter kommit topp 3 i den omröstningen.

Nielsen fick även ett par ströpoäng i omröstningen om Frank J Selke som ligans bästa defensiva forward och där hamnade han på en 17:e-plats.

Hart

18. John Tavares 9 (0-0-1-1-1)

 

Lady Byng

5. Frans Nielsen 182 (1-15-6-9-10)

 

Selke

17. Frans Nielsen 8 (0-0-1-1-0)