Dags att sammanfatta Islanders säsong 2010-11. Det blev en säsong med två ansikten. En katastrofal inledning följdes av en mycket bra avslutning och hade det inte varit för ett par faktorer så hade det mycket väl kunnat bli slutspel redan i år.

Problemen började redan innan säsongen startade då två av lagets nyckelspelare drog på sig långtidsskador och i Mark Streits fall betydde det en hel säsong utan spel. Kyle Okposo skadade, precis som Streit, sin axel så illa att han endast hann med 38 matcher och med dessa båda viktiga stöttepelare tillgängliga under en hel säsong kommer Islanders ha mer tyngd i det offensiva spelet.

Inte nog med de oturliga skadorna på försäsongen, när väl grundserien satte igång gick det knackigt redan från start. Spelare som Josh Bailey, Blake Comeau och James Wisniewski inledde dock starkt individuellt men när deras produktion upphörde efter ett par matcher började raset. Varken comebackande Rick DiPietro eller annars så stabile Dwayne Roloson kunde hjälpa laget under den tunga period man hamnade i under oktober-december då man radade upp 20 matcher av 21 möjliga utan att lyckas ta två poäng. Fem poäng blev det totalt under denna period och redan då förstod vi att slutspelet var utom räckhåll även för årets säsong.

Mitt under den långa förlustsviten beslöt Charles Wang och Garth Snow att det var dags att förnya på tränarpositionen. Scott Gordon kickades och Bridgeports Jack Capuano kom in som tillfällig lösning, hette det då. Efter en trevande inledning kom Capuano senare att sätta sin prägel på laget som efter hand började skörda framgångar. Den fina avslutningen på säsongen låg säkert till stor del grund för beslutet att behålla Capuano vid rodret i ytterligare en säsong, ett beslut som togs efter att Islanders faktiskt varit bland de bästa i hela Eastern Conference efter nyår.

Att man gick såpass bra under våren var lite av ett mysterium eftersom förutsättningarna bara såg ut att bli sämre efter nyår. Dwayne Roloson hade precis tradats till Tampa Bay när oturen grinade Islanders i ansiktet. Inte bara en gång utan vid upprepade tillfällen tvingades vi se på hur en Islandersmålvakt efter en annan fick kasta in handduken på grund av skador. Först fick DiPietro nya problem och när sedan Nate Lawson också fick skadeproblem stod plötsligt hoppet till unge supertalangen Kevin Poulin. Med Poulin i kassen tyckte vi oss skönja framtidens förstemålvakt i Islanders, men även han fick skadebekymmer och nu var goda råd dyra. Mikko Koskinen och Joel Martin kallades in och aldrig hade väl målvaktspositionen sett mer darrig ut? Då tog Islanders ett av de bästa besluten under säsongen genom att skaffa den något bortglömde Al Montoya från farmarligan. Många var skeptiska till detta till en början, speciellt med tanke på Montoyas historiska fight med DiPietro under en försäsongsmatch för ett par år sedan. Men Montoya tackade för förtroendet genom att spela helt lysande redan från start. Han var verkligen en bidragande orsak till Isles uppryckning mot slutet av säsongen och han kommer även nästa säsong utmana om förstaspaden.

En annan ljusglimt under årets säsong var att två spelare lyckades göra mer än 30 mål samt att ytterligare tre bidrog med minst 20 mål var. Största överraskning får man nog säga att Michael Grabner var. Österrikaren som ratades av både Vancouver och Florida före säsongen blommade verkligen ut och med sina 34 mål var han bäst i laget. Grabners fina spel fick honom dessutom nominerad till Calder Trophy tillsammans med Carolinas Jeff Skinner och San Josés Logan Couture. Att Matt Moulson skulle nå 31 mål och därmed notera sin andra raka 30-målssäsong var kanske inte lika oväntat men samtidigt är det ju ett bevis på att förra säsongens succé inte var någon engångsföreteelse. En som svarade för många framspelningar till Moulson var John Tavares som själv var oerhört nära att nå 30-målsgränsen men trots att det såg upplagt ut för denna bedrift med 10-talet omgångar kvar stannade han på 29 gjorda mål och Tavares vann till slut den interna poängligan med 67 gjorda poäng. De övriga 20-målsskyttarna var Blake Comeau med sina 24 strutar samt P.A. Parenteau vars målskörd mestadels knöts till lagets powerplay. På backsidan tog Andy MacDonald ett betydligt större ansvar med Streit borta och ”A-Mac” växte ut till en gigant i försvaret. Även rookiebacken Travis Hamonic förtjänar att nämnas efter sin imponerande debutsäsong.

Till sist kan vi bara konstatera att för fjärde säsongen i rad blev det inte bara missat slutspel utan även sistaplats i Atlantic Division. Trots detta känns det ändå som att man nu har något på gång och med en frisk Mark Streit tillbaka i powerplay till nästa säsong samt en trupp som kommer från en stark säsongsavslutning vågar i alla fall jag tro på slutspel nästa säsong. Någon som vill sätta emot?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s