K-Wings fick en start på säsongen som var sådär. Speciellt mycket problem hade laget på bortaplan där man endast lyckades knipa tre fullpoängare på de 10 första försöken. Det var först efter nyår som man verkligen började ta tag i spelet och lagom till slutspelet var man i riktigt fin form, perfekt tajmat till playoff. Det är bara att jämföra 13-13-3 (.500) innan nyår med 27-11-5 (.686) efter årsskiftet så förstår ni hur mycket bättre man var mot slutet av säsongen.

En förklaring till den något tveksamma starten kan kanske tillskrivas det svajiga målvaktsspel som den normalt mycket säkre Ryan Nie stod för. Nie som ju ansetts som en av lagets mest viktiga och pålitliga spelare genom åren började inte alls på det förtroendeingivande sätt som han brukat under tidigare säsongsinledningar. När Riley Gill hämtades in från Victoria Salmon Kings ökade konkurrensen och detta fick så småningom Nie till att höja sig och när han sedan började likna sig själv igen så började även laget skörda framgångar.

Framåt bjöds det dock på ett frejdigt anfallsspel under hela säsongen. Man gjorde näst mest mål i hela ECHL och tre spelare passerade 30 mål av vilka Andrew Fournier var värst med sina 38 mål. Kory Karlander och Trent Daavettila var de två övriga och de delade segern i den interna poängligan med 80 poäng var. Karlander gjorde dock fler mål så han får anses som totalsegrare om någon måste tituleras detta. Andra som gladde var Patrick Asselin, slutspelsfantomen Sam Ftorek samt succérookien Justin Taylor som nu verkar få en riktig chans till nästa säsong att slå sig in i Sound Tigers trupp. Aaron Clarke kom in under säsongen och dominerade spelet i numerärt underläge. A.J. Thelen samt en annan rookie, Steve Tarasuk, imponerade från blålinjen och den senare var dessutom Kalamazoos enda representant i årets All-Star Game. Många andra var också duktiga men det visade sig inte lika mycket i poängprotokollet då de tillbringade mycket tid i Bridgeport.

Lite snack om slutspelet hinner vi också med. Som jag tidigare konstaterat gick K-Wings in i årets slutspel med en form som man tidigare saknat under säsongen. Första rundan klarades av genom att klara av Florida Everblades, en inte alltför lätt motståndare som luggat Kalamazoo på poäng under grundserien. Men K-Wings utnyttjade alltså det momentum man skaffat sig inför playoff och man tog sig vidare med 3-1 i matcher. I kvarten väntade Reading Royals som vunnit Atlantic Division och som sedan slagit ut Cincinnati Cyclones i åttondelen. Kalamazoo svepte serien förvånansvärt enkelt i fyra raka och därefter var det dags för final i Eastern Conference mot Wheeling Nailers. Precis som Kalamazoo så hade Wheeling toppat formen lagom till playoff och man tog också kommandot i serien till en början. Men när Ryan Nie stal showen i match 5, vilket gav K-Wings ledningen för första gången i matchserien, så var resten en formalitet. Kalamazoo blev mästare i Eastern Conference efter 4-2 i matcher och det började lukta guld för Islanders bästa farmarlag 2010-11. Men då hade vi inte riktigt räknat med Alaska Aces som fullständigt pulvriserat allt motstånd så långt och som fortsatte på den inslagna vägen i finalen. En del menar att man hade en stor fördel av den stora skillnaden i tidszonerna mellan spelplatserna. När man befann sig i Michigan blev det bara som en tidig match för Alaska medan Kalamazoo fick spela ”nattmatcher” när man befann sig i Anchorage. Kanske ligger det något i detta och trots att Kalamazoo stretade emot med en seger i match 3 så öste motståndarna på och det blev till slut 4-1 i matchserien och K-Wings fick nöja sig med att vara bäst i öst. Slutspelets mest positiva intryck individuellt gjorde nog Sam Ftorek som svarade för 21 poäng från backplats. Trent Daavettila vann hela skytteligan i slutspelet men då ska vi samtidigt komma ihåg att Alaska spelade sex matcher mindre. Däremot var Daavettila ganska överlägsen vinnare med sina 28 poäng så han förtjänar absolut att nämnas i sammanhanget.

Nu blickar vi framåt mot nästa säsong och det ska bli intressant att se om laget kan upprepa årets säsong och samtidigt kröna den med en totalseger i Kelly Cup. Det blir också intressant att se ifall man får någon förstärkning från det numera nerlagda Odessa Jackalopes.

kommentarer
  1. Filip skriver:

    Om det blir ett ja till en nya arena, när skulle den vara klar?

    • Magnus skriver:

      Av vad jag har hört så borde arenan stå färdig någon gång kring 2014-15. Det är bara att hålla tummarna för att de boende i området röstar ja till detta den 1 augusti, jag har redan sett många kampanjer som startat för att få folk att gå och lägga sin röst för ett nytt bygge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s